Sitter här med tända ljus på kvällen och funderar över allt som har hänt i mitt liv de senaste två åren. För nästan exakt två år sedan uttalade jag att jag ville skiljas från min man. Efter 20 år som par var det slut. Det fanns många orsaker till att det ledde till denna punkt och vi båda har nog våra egna förklaringar.
Vad som följde därefter var en djup kris. Trots att beslutet var mitt så var det inte lätt. Ångest över hur barnen skulle ta det, hur de skulle må och hur livet skulle bli för oss alla. Sorg över att det inte fungerade, att drömmen inte fick bli sann...så levde de lyckliga i alla sina dagar...
Så mycket jobb som vi båda lagt ner för att få det att fungera på olika sätt. Men det hjälpte inte.
Så flyttade han och nu började den tiden när vi skulle fortsätta fungera som föräldrar till våra barn fast var för sig. Konflikter som funnits tidigare kring föräldraskap och ekonomi fanns ju kvar. Och hur gjorde vi med allt som barnen behövde? Separationsångest varannan vecka både för barnen och för oss vuxna. Jag som alltid ville ha dem nära...
Nu började en tid i mitt liv när jag för första gången skulle leva ensam och sköta mitt liv själv. Tidigare hade jag bara gjort det alldeles kort mellan relationer och det var mycket länge sedan. Nu var jag verkligen vuxen och ensam om ansvaret för mitt liv och för mitt familjeliv när barnen var hos mig.
För nästan exakt ett år sedan flyttade jag också ifrån vår tidigare gemensamma bostad. Det kändes som en ny start med förhoppning om ny energi och livslust. Jag flyttade allt själv i bilen, last efter last. Rensade vårt förråd som var fyllt av minnen av ett tjugoårigt äktenskap. När jag väl hade lämnat nycklarna till den gamla lägenheten så var jag nära kollaps. Kände mig slutkörd psykiskt och fysiskt.
Jag försökte hålla ihop en tid, tills jag inte klarade det längre. Jag tog ledigt från jobbet och gick in i ett svart hål fullt av sorg. Men så läste jag en bok som hette "Att ta sig upp när man är nere, hjälp till självhjälp vid depressioner". Jag började sakta tillämpa bit för bit det jag läste där. Enkla saker som att promenera lite grand trots att jag var så trött att jag blev andfådd efter två steg. Att acceptera att jag inte orkade umgås särskilt mycket och respektera det. Att se det vackra omkring mig. Att fokusera på saker som jag kunde vara tacksam och glad över.
Plötsligt en dag kom jag ut i ljuset. En fantastisk tid följde när jag bara kände en enorm glädje och kärlek till livet. Ingenting kunde få mig att må dåligt. Jag hade sett hur jag kan påverka hur jag själv mår genom de tankar jag har. Tankarna föder känslor och livet känns annorlunda.
Nu blev det inte så att jag för evigt stannade i ett rus av glädje och kärlek. Efter ett par månader var jag tillbaka i ett normalläge för de flesta. Och under de sista månaderna har det funnits stunder då jag återigen varit nere i det där hålet. Men skillnaden är att jag nu snabbare kommer upp igen och jag vet hur jag ska göra.
Under de här två åren har jag jobbat intensivt med mig själv för att bearbeta min sorg och besvikelse från mitt äktenskap men också från skillsmässan. Jag har jobbat hårt på att bearbeta, gå på djupet med känslor och händelser för att kunna förlåta andra och mig själv. Känna, förlåta, befria mig och gå vidare. Och det har inte enbart varit sådant som varit i äktenskapet utan också från annat som hänt i mitt liv. Jag tror fullt och fast på att känslor som inte bearbetas lagras i kropp och sinne och kommer tillbaka längre fram på olika sätt.
Nu har de tända ljusen brunnit ner och jag tittar upp och inser att så mycket har hänt i mig på två år. Jag har bearbetat och steg för steg gått vidare. Och nu känner jag mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Jag känner djupt inom mig att det är sant att man har möjlighet att växa när man gått igenom en kris. Man får syn på sig själv på ett annat sätt om man vågar möta sig själv på djupet.
Nu känner jag att mitt liv har varit precis så som det skulle vara för att jag skulle bli den jag är nu. Och jag har slutit fred med mig själv på många sätt och också med det förflutna.
Så nu känner jag att jag kan gå vidare, om än fortfarande med prövande steg. Men det är väl så det är i livet, att vi provar och ser vad som fungerar för oss? Vi provar, reflekterar och kanske omvärderar. Det är väl att utvecklas och växa? Ett levande liv där ingenting är sant bara för att det alltid har varit så.
Ja jag är sugen på att leva i ett levande liv där jag får prova, omvärdera och växa. Där misstag bara är ett sätt att växa och där motgångar har fröet till framgång inom sig.
Jag känner livet spira och längtar efter att se vad som ska hända härnäst. Om jag försöker vara närvarande i varje ögonblick så missar jag inte magin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar