Man ger av det som hjärtat är fullt av

Det är så lätt att ge kärlek utan förbehåll till barn. De bara är, fulla av liv. Om de inte gillar något så märks det, om de är glada så går det inte att missa. Barns ärlighet om vilka de är och om det de känner gör att en genuin relation kan skapas mycket lättare förutsatt att den vuxne också är genuin och ärlig. Barn märker när det inre och det yttre inte stämmer överrens.

Tänk om vi vuxna kunde lära oss av barnen att lite mer våga vara de vi är. Våga vara mer ärliga om vilka vi är och våra känslor och behov. Hur skulle våra relationer och liv då se ut? Och hur skulle barnens liv utvecklas mot vuxenlivet om vi vuxna lärde oss att lyssna på varandras behov och känslor, respektera dem och varandras likhet och olikhet? Skulle vi då också låta barnen få behålla sin ärlighet och låta dem få vara lika och olika och få utvecklas på sina sätt, i skolan och i livet? Skulle vi då sluta att bedöma varandra så mycket och istället verkligen intressera oss för att sätta oss in i den andres värld? Skulle vi bli mer nyfikna på varandra och på nya sätt att se världen? Skulle vi kommunicera med uppriktigt intresserade och närvarande frågor?

Och hur skulle det bli om vi kände oss lyssnade på och intressanta för någon annan? Skulle vi då blomstra mer och ge mer till livet? Skulle vi bli mer kreativa när vår självkänsla ökade? Skulle vi våga uttrycka all den kompetens som var och en bär inom oss mer öppet då? Och hur skulle världen då se ut? Skulle vi känna mer kärlek inom oss och mer glädje om vi kände oss värdefulla och intressanta? Vad skulle det göra med våra relationer och med vår värld?

Tänk vad barns genuina kärlek skulle kunna lära oss vuxna. Och om vi verkligen lärde oss av den så skulle barnens liv och framtid kanske också bli helt annorlunda än vad vi ser omkring oss nu. Det börjar i mig. När jag börjar se vem jag är inuti och väljer att släppa rädslan och berätta för andra om mina behov och känslor så ger jag andra möjlighet att möta dem. När jag lyssnar med intresse och nyfikenhet på andra och utan att bedöma låter den andre vara det den är så skapar jag en bra grund för trygghet i relationen.

Att låta varandra vara det de är inuti och att acceptera varandra på djupet skapar en trygghet som låter var och en ta ansvar för sitt liv. Vi kan finnas där som stöd för varandra men vi har själv ansvar för att skapa våra liv så som vi vill ha dem. Vi kan aldrig styra andra människor. Men att lyssna, kommunicera, bekräfta, inspirera, stödja och låta varandra växa på sitt sätt skulle kunna förändra världen. För när någon verkligen blir lyssnad på, bekräftad och känner sig värdefull så fylls man av kärlek och glädje inombords som sprider sig i den yttre världen.

Men allt startar med att börja se inom sig själv. Vem är jag och vilka är mina behov, värderingar och känslor? Vad vill jag, vad mår jag bra av och vad vill jag skapa? Och det börjar med förvissningen om att bara jag kan skapa i mitt liv. Jag kan inte styra andra att skapa åt mig eller att tillfredställa mina behov. Jag kan inte göra om andra att bli som jag vill att de ska vara.

Det börjar med att se mitt eget ansvar för mitt liv och för hur jag mår. Och det går vidare med att se att jag är värdefull för att jag är precis den jag är och andra är värdefulla för att de är precis de som de är. Och vi finns här för varandra för att ge varandra stöd, kärlek och kraft att växa. Men att skapa mitt liv så som jag vill leva det, är mitt ansvar.

Ju mer kärlek och glädje jag känner i livet och för andra omkring mig desto mer svämmar det över till andra och till världen. Ju bättre jag mår inombords desto mer vill jag ge till andra. Man ger av det som hjärtat är fullt av, är det någon som har sagt. Det tror jag är en sanning!