Vem styr ditt liv?

Jag jobbar just nu med att mer och mer lära mig att befria mig från skuld och offermentalitet. Jag läser en bok som ställer precis de frågor som tar allt till sin spets:

Vem styr ditt liv?
Vem äger den här kroppen?
Vem äger innehållet i mina tankar, i mina känslor, i min kropp, i mina behov, i min längtan?
Vem bestämmer vem jag är, vad jag ska säga, vad jag ska göra, vart jag ska gå?
(Frågorna kommer från boken Rena relationer av Lennart Matikainen)

Jag inser att jag kan styra mitt liv fastän jag ibland låter andra göra det. Det är bara jag som äger min kropp, mina tankar, mina känslor, mina behov, min längtan. Det är jag som egentligen bestämmer vem jag är, vad jag ska säga, vad jag ska göra och vart jag ska gå. Men det händer ganska ofta att jag låter andra bestämma över dessa saker. Vill jag det? Poängen är att jag gör ett eget val varje gång. Jag är inget offer utan jag gör ett val att låta någon annan eller omständigheterna styra.

Så egentligen är jag fri. Fri att styra mina tankar, mina känslor, mina behov, min längtan. Fri att bestämma vem jag är, vad jag ska säga, vad jag ska göra och vart jag ska gå. Det är jag som gör valen. Jag äger min kropp och har ett val att ta hand om den så gott jag kan precis som att ta hand om min själ, mina tankar och mina känslor.

Vidare ställs frågorna: Vad gör du med din frihet?
Är du fri eller fånge, lever du ditt liv eller andras, vad innebär frihet för dig, hur stoppar du dig själv och hur mycket låter du andra göra det?

Det är intressant när man verkligen går till djupet med de här frågorna. Man upptäcker att livet faktiskt kan vara fantastiskt och fyllt med glädje och kärlek. Jag väljer i varje stund. Det är inte alltid lätt att befria sig från gamla mönster men det går ett ögonblick i taget.

Visst finns det omständigheter som påverkar mitt liv men även då har jag olika val i hur jag vill förhålla mig till de omständigheterna och hur jag vill gå vidare. Poängen är att valet och initiativet är mitt. Vill jag låta livet styras av omständigheterna och av andras tyckande och tänkande eller vill jag styra själv genom mina val? Är andras godkännande, stöd, vänskap och kärlek viktigare än att följa mitt inre? Är det verkligen kärlek, vänskap och äkta stöd om det bara ges under vissa premisser?

Det är intressant men också en hel del inre jobb att börja ta fullt ansvar för hur jag vill leva och må. Och omgivningen vill ju helst att allt ska vara som vanligt, för dem blir det också en utmaning. När jag rubbar mina cirklar så påverkas andras cirklar. Då är det lätt att återigen känna skuld. Men det gäller att försöka minnas att även de har ett val i sitt liv.

Sammanträffanden och synkronicitet.

Jag har nyss läst ut en mycket intressant bok skriven av Jan Cederquist. Titel: "Slumpen är ingen tillfällighet". Den handlar om till synes slumpmässiga sammanträffanden. Han beskriver händelser i sitt eget och andras liv då häpnadsväckande sammanträffanden har inträffat och undersöker med hjälp av kvantfysik, matematik, filosofi och mycket mer tankarna kring om det finns synkronistiska händelser. Han refererar till forskning inom till exempel amerikansk underrättelsetjänst. Det är mycket intressant läsning som dessutom är skrivet på ett underhållande sätt kring hans möten med olika människor, alltifrån hantverkare till världskända musiker. Den undersöker möjligheten av att kunna påverka sitt eget liv både på det inre och det yttre planet.

Synkronistiska händelser tycks uppstå oftare, enligt boken, om man fungerar i livet utifrån tre faktorer. Lite förenklat är det:
1. Inre lugn och avslappning - en känsla av helhet, fri från stress.
2. Att lyssna på och följa intuitionen, den inre känslan mer än tankarna.
3. Att delta i livet och de sociala sammanhangen för det är ofta i samspel med andra som de synkronistiska händelserna inträffar.

Om man lever enligt de här faktorerna så mycket som möjligt och fokuserar på en positiv livsinställning och är öppen för möjligheter så verkar det som om man kan öka frekvensen av dessa händelser. Jag kan så klart inte återge allt vad boken innehåller här därför blir det väldigt förenklat. Jag kan bara rekommendera er att läsa den och bilda er en egen uppfattning. Den har egentligen inga recept eller svar utan undersöker tankar, idéer och möjligheter utifrån olika håll. Vetenskapliga, religiösa och erfarenhetsmässiga.

Det är en spännande sak att undersöka. Jag har som övergripande livsmål att lära mig att i mitt inre kunna fylla mig med glädje, kärlek, harmoni och meningsfullhet. Att själv påverka hur jag mår och vad jag känner. Ett led i detta är att lära mig vara lyhörd för mina egna behov och vara lyhörd för min kropp och min själ och deras signaler inom mig. På detta följer då att mer utgå ifrån magkänslan och intuitionen och inte bara leva uppe i huvudet och köra över mig själv. Så om jag fortsätter med det så borde jag då kunna se om det stämmer som han beskriver i boken. Om de synkronistiska händelserna ökar i frekvens i mitt liv. Spännande!

Jag ska fokusera på något i mitt liv som jag länge behövt en lösning på och se vad som händer när jag sedan fortsätter med mitt liv som vanligt och fortsätter att fokusera på tacksamhet, närvaro, glädje och kärlek. Jag lovar att jag ska skriva här och berätta om något händer och beskriva det.

Vill du göra mig sällskap? Kommentera i så fall gärna dina egna erfarenheter här.

Rädslan att bli besviken.

De sista dagarna har fått mig att fundera på varför vi stoppar oss själva från att leva i glädje. När jag ser barnens glädje och hur de hittar alla möjliga anledningar att skratta och fnissa, hur de önskar stort och ser fram emot njutningen i allt det goda som finns i världen så undrar jag varför vi vuxna vill dämpa dem. Det är så lätt att tycka att barn låter för mycket, skrattar för mycket, finns för mycket på något sätt. Vi benämner dem som överaktiva för vi tycker att de är för mycket. Barn önskar stort och hoppas stort. De tar in livet helt och hållet öppet och ser möjligheter överallt.

Vi vuxna vill dämpa dem. Dämpa önskningarna för att de inte ska bli besvikna. Dämpa hoppet av samma anledning. Dämpa glädjen och skrattet för det blir för mycket och det stör omgivningens andra vuxna när barn finns för mycket. Dämpa njutningslusten för det kan bli för mycket. Dämpa behoven och lära dem att bli nöjda.

Vi är rädda att barnen ska bli besvikna och därför dämpar vi dem. Vi har fått den sortens uppfostran själva och för vidare den på våra barn. Politiker ger uttryck för gamla tankar genom att prata om ordning och reda i skolan som ska upprätthållas med disciplin. Vuxna är rädda för barns och ungdomars kraft och kan ofta bli svarslösa och frustrerade för att de tänker på helt andra sätt. För barn och ungdomar är en kraft. Och de går inte alltid att tämja.

Men jag undrar nu varför vill vi dämpa dem? Visst är det så att i ett samhälle måste alla lära sig att ta hänsyn till varandra och inte finnas på någon annans bekostnad. Empati är en viktig förmåga att utveckla. Men utvecklas den av disciplin som politikerna ropar efter? Utvecklas den genom att dämpa önkningarna, lusten av att njuta och leva och glädjas? Utvecklas den av att vi föräldrar eller lärare dödar visionerna och ambitionerna genom att visa på den realism som vi tror på? Är det bättre att bli besviken tidigare än senare?

Vi berövar dem hopp, förväntan, glädje och ambition för att de inte ska bli besvikna senare i livet eller av andra vuxna. Varför gör vi det? Är det bättre att döda ambitionen och hoppet, glädjen och kraften så tidigt som möjligt? Vad vill vi med det? Vi vill ju samtidigt att barnen ska skapa sig bra liv och få det bra.

Varför har vi inte istället en tro på barnens egen kraft? Att de kanske kan få saker att hända i sina liv, skapa sådant som ingen trodde var möjligt? För genom tiderna har det ju alltid funnits människor som har skapat det till synes omöjliga. Det är ju så världen har utvecklats. Visst säger vi oss tro på våra barns förmåga men i samma andetag vill vi inte att de ska hoppas för mycket på ett projekt som är stort för då kan de bli besvikna om det inte lyckas.

Jag tror att vi måste våga bli besvikna och låta våra barn få bli besvikna. Vi behöver odla hopp, ambitioner, önskningar och våga agera mot dem. Vi behöver tro på oss själva och vår förmåga. Och vi behöver våga. Vi behöver utmana oss själva. Vi behöver lära oss att ta motgångar som tillfälliga svackor som lär oss någonting. Och använda svackorna till att omgruppera, tänka i andra banor, lära oss mer om oss själva. Vi behöver låta våra barn önska, hoppas, prova och ibland lyckas och ibland bli besvikna. Vi behöver hjälpa dem att hantera besvikelsen på ett konstruktivt sätt så att de växer och lär sig mer om sig själva. Besvikelsen behöver inte vara ond. Den kan vara fröet till något annat, något bättre.

Men allt börjar i oss själva. Vågar jag tro på livet och dess storhet? Vågar jag tro på min egen förmåga? Vågar jag ha önskningar, drömmar, visioner och planer? Vågar jag lyssna inom mig vad jag verkligen behöver och önskar i mitt liv och vågar jag agera efter det som mitt inre berättar för mig? Vågar jag ta risken att bli besviken och bara sopa undan alla tvivel och istället odla en övertygelse om att jag kommer att nå mina mål? Vågar jag ta steget och kanske lyckas men samtidigt riskera att bli besviken senare? Eller vill jag hellre leva hela mitt liv i begränsning och rädsla för risken att misslyckas och bli besviken? Vill jag lära mig själv och mina barn att vara nöjd och inte önska något mer?

Att vara tacksam över allt gott som finns i mitt liv och ändå ha visioner för framtiden som jag tror på och jobbar för är den inställning jag vill ha. Den inställningen vill jag gärna ge mina barn också för då tror jag att de kan växa, utvecklas och leva i glädje. Men tacksamhet, visioner och glädje växer inte ur att bli dämpad och begränsad av att någon annan målar upp alla hinder som kan uppstå. Jag ser att jag har lite mer att lära här. Vår kultur lär oss att dämpa och inte tro för mycket. Men vi kan förändra det. Det börjar med oss själva och sprids till våra barn.

På resa.

Idag är jag på resa. Sju timmar på tåget ner till skåne. Det ska bli härligt att byta miljö, att äntligen känna sanden mellan tårna och den svalare havsluften. Hittills har det gått ganska bra att rikta in mina tankar på tacksamhet över stort och smått i mitt liv. Det har lett till att jag nu mer automatiskt lägger märke till fler detaljer och större skönhet i min omgivning än tidigare. Glädjen inom mig ökar också automatiskt när jag uppmärksammar de små glädjeämnena i min vardag. Som en följd av detta känner jag mer kärlek inom mig och det sprider sig ett inre lugn i mig som gör att jag klarar små utmaningar lite bättre.

I skåne brukar det bli mer närvaro i nuet, i vardagen med barnen och i umgänget med mina närmaste. Men det brukar också finnas tid att läsa, skriva och göra sådant som jag tycker om för mig själv. När vi är många tillsammans så är det ibland en utmaning att finna stunder för egen tid och eftertanke. Men tidiga morgnar brukar vara mina egna. Jag älskar att vakna tidigt och ta en promenad längs stranden när ingen ännu har hittat dit, finna sköna stenar att bära med mig och se hur havet skiftar i färg varje dag.

Idag har jag lyxen att få några timmar på tåget då jag inte kan göra mycket annat än att vara just där. Se det som passerar utanför fönstret, möta andra människor som reser, spela spel med barnen, läsa och skriva. Jag ser fram emot målet, att komma fram till skåne och få njuta där. Men jag njuter också av resan och känner förväntan och nyfikenhet inför den.

Det är så jag vill förhålla mig till livet. Att vara på resa. Att ha målet klart och tydligt för det mesta och ibland inte. Ibland får målet mogna fram allteftersom resan fortgår. Att vara närvarande under resan och se allt som händer längs vägen, människor jag möter och upplevelser som finns omkring mig. Se det meningsfulla i resan och hur den på olika sätt för mig närmre mina mål. Att uppleva resan med alla sinnen, med glädje och nyfikenhet, med kärlek och öppenhet. Det är att verkligen känna livet och vara levande.

Att ge till sig själv och uttrycka sina behov.

Varför är det så svårt att uttrycka sina behov och att be om det man önskar i en relation? Vi går ofta runt och hoppas att andra ska se oss och våra behov, läsa våra tankar, vara inkännande och lyhörda. Sedan blir vi upprörda och besvikna när de inte gör det. Då anser vi att de inte är tillräckligt lyhörda och hänsynsfulla, inte har tillräckligt med empati.

Om vi istället skulle uttrycka våra behov och önskemål klart så skulle ju andra få en chans att möta dem och då kunna göra ett val om de kan och vill tillmötesgå dem. Det är inte säkert att de kan eller vill möta upp våra behov och de måste ha rätt att göra val som stämmer med dem. Men om vi inte uttrycker det så ger vi ju inte heller den andre en chans att göra ett val. Vi utesluter möjligheten direkt och går sedan ofta runt med en känsla av att inte vara värdefulla. Vi vill bli sedda i våra behov för att känna oss värdefulla för andra.

Att be om det vi önskar och uttrycka våra behov till någon annan gör oss sårbara. Om den andre väljer att inte möta våra behov kan vi känna oss avvisade och inte älskade, inte viktiga. Men vi behöver kanske lära oss att ta ansvar för våra egna behov och önskemål och själva ge det till oss. Vi kan ge den andre en chans att möta våra behov men vi kan inte styra någon annan att göra brott mot sig själv för att tillfredsställa oss. Och då kanske vi måste gå tillbaka till oss själva igen och se hur vi själva kan göra för att möta våra egna behov. Hur kan jag möta mina egna behov och se mitt eget värde? Hur kan jag välja att ge till mig själv det jag behöver och hur kan jag säga nej till sådant som inte känns rätt inom mig.

Att tänka att andra ska tillfredsställa våra behov går ofta hand i hand med att vi själva känner att vi måste tillfredsställa andras behov. Vi blir offer som inte kan säga nej av rädsla att såra den andre. Vi säger ja för att känna oss värdefulla i den andres ögon fastän det inte känns bra inuti.

För att komma till rätta med det här behöver vi stå i kontakt med oss själva, med vad som är viktigt för oss och vilka våra behov är. Sedan behöver vi själva ta ansvar för att ge till oss själva det vi behöver. Vi behöver sluta se oss som offer och ta ansvar för att känna oss värdefulla i oss själva. Vi kan påverka det med våra tankar och genom att våga öva på att agera på ett annat sätt. Våga gå utanför vår bekvämlighetszon och känna obehaget i att be om det vi vill ha och att våga sätta gränser och säga nej.

Vi behöver komma ihåg att ingen annan kan skapa lycka i mitt liv, det är bara jag själv som kan det. På samma sätt kan inte jag skapa lycka i ditt liv, det är bara du som kan det. Men vi kan välja att vara tillsammans för att vi trivs ihop och känner glädje, kärlek och tillväxt när vi är tillsammans. Vi kan välja att ge till varandra utifrån vårt hjärta utan att känna att vi måste. Då blir vi två värdefulla individer som väljer att vara tillsammans för att det får oss att känna ökad glädje, kärlek, meningsfullhet och tillväxt. Då blir det lätt att ge från hjärtat och lätt att säga nej. För vi vet att den andre tar ansvar för sig själv och känner sitt eget värde. Det ger en respekt för att vi var och en måste få ha rätt att vara de vi är och att få ta hand om oss själva på det sätt som ligger i linje med vårt innersta.

Rädslan för att det skapar egoism handlar mer om en tro på brist inom människor och en tro på brist i livet. För jag tror inte att en person som är fylld av inre glädje och kärlek till sig själv, till andra och till livet väljer att göra våld mot andra eller trampa på andras behov. Jag tror att en människa som känner en inre kärlek och glädje och som känner att han/hon har ett värde blir en generös och varm person som ger av hjärtat. För man ger ur det som hjärtat är fullt av. Och då behöver man inte få av någon annan för att ge.

Egoism tror jag snarare handla om en känsla av brist inom oss själva. Jag måste vakta på mina behov så att ingen annan gör brott mot dem. Det finns inte tillräckligt till alla så jag måste ta min bit och slå ut konkurrensen. Andra vill mig illa och vill uttnyttja mig så jag måste se till mig själv och hålla andra på avstånd. Då blir man så uppfylld av sina egna behov och på hur man ska tillfredsställa dem att man inte ser någon annan. Man känner ingen kärlek till sig själv eller glädje och tacksamhet över det överflöd som finns i ens liv. Man ser bara brist hos andra och hos sig själv. Man söker yttre tillfredsställelse istället för att gå in i sig själv och söka efter vad man innerst inne behöver och ge det till sig själv. Den sortens egoism handla mer om att man tar avstånd ifrån andra för att man tror att andra ska plundra en och ta ännu mer och öka den brist som vi känner att vi har inom oss.

Jag fyller mig själv med glädje och kärlek och kan ge ur hjärtat. Jag kan också sätta gränser för jag ser tydligt vad jag inte mår bra av. Det är dit jag vill komma. För när jag kan ge till mig själv och säja nej naturligt så mår jag bättre inom mig och blir mer generös mot andra. Det innebär också att jag lämnar relationer som är destruktiva och inte känns bra. Relationer som bara tar energi och aldrig ger trots min tydlighet i mina behov och önskemål och trots att jag ger till mig själv. Relationer som inte kan växa och utvecklas och ge ömsesidig glädje och kärlek.

Ja, den här bloggen handlar ju om mina tankar kring saker. Det betyder inte att det är färdiga modeller som jag lever efter. Jag försöker få klarhet i olika saker i livet genom att läsa, samtala, tänka, känna, skriva och leva. Bloggen är ett utrymme där jag reflekterar över de tankar och idéer jag har eller har mött. Men det jag vill lära mig är att ge till mig själv, bli bättre på att sätta gränser och säga nej och att vara mer tydlig till andra om vem jag är och vad jag behöver.

Att jobba för mina mål

Att söka kunskap är bra. Att lära sig saker som man inte kunde tidigare och finna verktyg för att leva den sortens liv som man vill leva. Men det är också viktigt att lära sig lyssna inåt inom en själv vad som känns rätt. Att lyssna på sin magkänsla eller sin intuition så att man inte bränner ut sig i jakten på det där livet man vill ha eller det där jobbet som känns så roligt och viktigt. Att känna efter innebär att känna vad som ger energi och glädje och agera efter det så mycket det är möjligt.

Jag har läst mycket och har mycket kunskap kring personlig utveckling, träning och kost, ekonomi och många andra spännande saker. Men det finns ofta motstridiga råd att få om man söker utanför sig själv. Så ibland måste man gå in i sig själv och lyssna efter vad som känns rätt för mig.

Så ett led i att fokusera på det som är viktigt för mig i mitt liv är nu att ägna en stund varje morgon åt att inom olika livsområden fråga mig själv Vilken handling kan jag utföra idag som för mig närmre mitt mål. Så om jag vill få en bättre kondition och komma i bättre form så kämpar jag inte med dieter, träningsprogram osv. Jag letar inte längre för jag har redan letat och läst oändligt mycket. Jag har alla möjliga sorters kunskap inom mig. Nu är det dags att agera. Och jag vill agera utifrån vad som känns rätt för mig. Kunskapen finns inom mig nu. Så jag behöver bara välja en handling varje dag som jag fokuserar på för att nå mitt mål.

Genom att koncentrera mig på en handling inom varje livsområde så splittrar jag mig inte och känner inte stress. Jag har mitt fokus och mitt agerande under dagen klart för mig på morgonen. Jag gör det jag har bestämt och lever närvarande i nuet. Imorgon känner jag efter igen, jag behöver inte planera flera veckor i förväg och känna mig trött redan innan jag har börjat. Mina mål är klara. Det jag känner efter i är de dagliga stegen mot mina mål. De ska vara i linje med den jag är och i linje med det som ger mig glädje och känns meningsfullt djupt inom mig.

Så varje morgon slappnar jag av och fokuserar på ett livsområde och mål i taget:
Vilken handling kan jag utföra idag som för mig närmare mitt mål? Sedan vet jag hur jag gör den dagen och bit för bit kommer jag närmre mina mål.

Daglig workshop

En workshop kan ge tankar, idéer, inspiration och nya redskap som sedan förhoppningsvis leder vidare till något positivt i livet. Jag har bestämt mig för att verkligen gå in för att testa vad som händer i mitt liv om jag helt och hållet går in för att fokusera på några saker som är viktiga för mig. En personlig workshop varje dag.

Jag ska under juli och augusti fokusera på några saker och fortlöpande skriva om hur jag gör varje dag, hur det känns och vad som händer. Jag vill se om jag känner en ökad livskvalitet och ett ökat inre lugn. Jag vill se om saker börjar falla på plats i mitt liv, i olika livsområden när jag har ett annat känsloläge och ett annat förhållningssätt.

Glädje och tacksamhet. Jag vet att jag själv kan styra min känsla av glädje med hjälp av de tankar och ord jag väljer att ha och använda. Så jag ska verkligen gå in för att fokusera på den sortens tankar och ord och den känslan. Jag vet att tacksamhet över smått och stort i mitt liv ökar känslan av glädje därför ska jag ägna en stund varje dag åt att för mig själv uttrycka tacksamhet för var och en av de saker, människor, upplevelser jag har och får in i mitt liv.

Kärlek. Jag vet att jag kan fylla mig själv med en känsla av kärlek som svämmar över mer och mer till mig själv och till andra och till livet. Det gör jag genom de tankar jag tänker och den tacksamhet jag känner i varje ögonblick. I den närvaro jag har i livet.

Närvaro. Genom att använda alla mina sinnen i det jag gör på ett medvetet sätt ökar jag min närvaro i varje ögonblick. Jag vill komma ihåg att verkligen känna doften av havet, vinden mot kinden, höra barnens skratt och se de vackra byggnaderna medan jag känner de rika smakerna i glassen jag äter.

Meningsfullhet och sinnesro. Genom att känna tacksamhet, glädje, kärlek och genom att vara närvarande så får livet automatiskt en ökad känsla av meningsfullhet och sinnesro. För tankarna och orden jag då uttrycker skapar mer och mer en positiv känsla, en inre känsla av förnöjsamhet och rikedom i livet.

De här kvaliteter vill jag fokusera på helt och hållet under de här två månaderna: glädje, tacksamhet, kärlek och närvaro. Jag tror att meningsfullheten och sinnesron ökar och kommer på köpet. Jag ska skriva här om hur det går och hur det påverkar mig och mitt liv. Det blir en dokumentation och ett experiment för min egen skull.

Kanske kan det också ge inspiration och egna idéer hos er som läser det här för att prova ett annat förhållningssätt i era liv. Jag själv blir väldigt inspirerad av andra som utmanar sig själva och försöker skapa sig den livskvalitet de vill ha. Skriv gärna kommentarer och berätta om det ni skapar i era liv.

Närvaro i livet.

Att vara närvarande i nuet är något som jag vill bli bättre på. Jag har så lätt att fångas i tankar kring allt som behöver fixas eller tankar kring problem som ska lösas. Men närvaron i nuet, i det som händer här och nu är ju det som ger mest livskvalitet. Visst är det en tillfredsställelse i att lösa problem och få saker gjorda, men vad jag menar är nog inte antingen eller utan mer både och. Att vara närvarande i det jag gör.

Om jag ska lösa ett problem så är jag närvarande och fokuserad på det tills jag släpper det. När jag städar är jag närvarande i det och fokuserar på glädjen i att få rent och fint hemma och höja energin i mitt hem. När jag pratar med mina barn eller någon annan är jag närvarande i samtalet och lyssnar aktivt. När jag äter är jag närvarande i det och känner smak och doft och njuter av min måltid. Jag vill vara mer närvarande i varje ögonblick för det skapar mer glädje och tillfredsställelse i mitt liv.


Då blir det som meditation i rörelse. Fokus på det jag gör och på glädjen, kärleken och tacksamheten som fyller mig när jag känner det värdefulla i mitt liv och i det som finns omkring mig, i de människor jag möter. Men jag har en del att jobba med. Tankarna går gärna i förväg och tänker på nästa sak som ska göras eller är någon annanstans och inte i det jag gör här och nu.

Vad är det som skapar glädje?

Vi har nog individuella glädjeämnen i våra liv men jag har funderat mycket över vad som ger mig glädje i mitt liv. Då menar jag inte de stora händelserna utan i det lilla, i vardagen. För jag tror att det är bra att ibland bli mer uppmärksam på de små sakerna i vardagen som ger glädje. Det är lätt att rusa genom sina dagar med fokus på alla saker som ska ordnas och fixas. På alla problem som måste lösas. Allt vi måste hinna med.

Ofta har vi så full gas i vardagen att när semestern kommer kan vi inte varva ner. Då fortsätter hetsen i alla aktiviteter som ska hinnas med när vi är lediga. Ibland händer det att när man väl får en lugn stund så kommer alla känslor ifatt. Frustration, irritation och många gånger sorg över att livet är som det är. Men jag tror att vi behöver stanna upp och låta livet komma ifatt oss och verkligen ta oss tid att känna efter vad vi vill, vart vi är på väg och hur vi vill må. Det inre livet, inte jakten på pengar, prylar och aktiviteter som fyller oss och dövar vår ångest eller ger tillfällig glädje. Utan stanna upp och ta reda på vad som verkligen ger oss en glädje som finns kvar. En känsla av meningsfullhet och kärlek som låter oss må bra i grunden hela tiden.

Jag har funderat på vad det är som gör mig glad och har kommit fram till flera saker. Men grunden i alltihop handlar om att stanna upp och vara mer närvarande i livet och lägga märke till glädjeämnena och det som jag är tacksam över i mitt liv. Att verkligen vara närvarande i mötena med andra, se dem och känna glädjen i att vara där med dem just nu. Att vara ute i naturen eller i stan och lägga märke till det som finns omkring mig, se det med nya ögon, inte stressa förbi. Se hur vackra byggnaderna blir i skymningsljuset, hur vackra löven är när man tittar upp på dem och solen skiner igenom dem, hur skönt gräset känns under fötterna, regnet mot kinderna och vinden som svalkar. Att känna uppskattning för att jag kan njuta av en promenad och känna styrkan i mina rörelser.

Jag har märkt att när jag stannar upp och verkligen lägger märke till skönheten och glädjeämnena omkring mig i vardagen så fylls jag av glädje. När jag verkligen är närvarande i mötena med andra människor så känner jag hur kärleken till dem växer. När jag uppskattar de små tingen omkring mig och i mitt liv och verkligen känner tacksamhet över dem så växer glädjen, tillfredställelsen, kärleken och meningsfullheten inom mig.

I detta egentligen ganska enkla, att stanna upp och lägga märke till allt underbart som redan finns i mitt liv, så känner jag att jag har funnit nyckeln till att själv styra hur jag mår. Jag styr medvetet mina tankar mot allt som jag uppskattar och är tacksam över, mot allt som ger mig glädje i vardagen, och genom det känner jag mer glädje, kärlek och meningsfullhet i mitt liv.

Jag försöker göra på samma sätt i mina relationer. Jag försöker fokusera på det som är bra och på det jag uppskattar. I relationer som känns som en utmaning försöker jag se det positiva och fokusera på det. Ofta gör det att utmanande relationer förändras till det bättre. Jag har förstått att mycket handlar om vars och ens egen inställning och tolkning av verkligheten. Det jag ser är det som växer.

Det betyder inte att jag inte vill se problemen och åtgärda dem. Jag ser dem och känner dem men jag väljer att förhålla mig på ett annat sätt till dem. Genom ett annat förhållningssätt är det ofta lättare att lösa problemen och ibland räcker faktiskt det ändrade förhållningssättet till för att en förändring ska ske.

Jag fångas av stressen och farten i det dagliga livet och hamnar lätt i gamla hjulspår och tappar kontakten med vad som är viktigt. Men mer och mer kommer jag ihåg att jag själv kan stanna upp och ta ansvar för hur jag mår och mer och mer märker jag att glädje är något som jag själv kan skapa.

Det gäller att ta tillvara de små stunderna när jag kan stanna upp och påminna mig om att se med andra ögon, känna efter inom mig vad jag vill och mår bra av, fokusera på det som är underbart i mitt liv här och nu och koncentrera mig på de positiva kvaliteterna hos andra.

En dag i taget, en stund i taget förändrar jag mitt eget förhållningssätt. Det blir aldrig färdigt, det är ett dagligt val men det går lättare och lättare. Och när jag börjar förhålla mig annorlunda ser jag plötsligt fler färger och fler nyanser i livet. Och livet blir ett äventyr att upptäcka varje dag.

Att ta ansvar för hur vi mår.

Jag pratade med en nära vän idag om utmaningar i livet och om hur svårt det kan vara att ta ansvar för sin egen del i hur man mår. Även om jag verkligen är inne på att jag själv påverkar hur jag mår genom de tankar jag har och de ord jag uttrycker så är det så lätt att komma bort ifrån det.

Om jag är i en miljö där gemenskapen är uppbyggd kring att man klagar, där irritation och frustration skapar ett gemensamt samtalsämne, så är det mycket svårt att hålla sig utanför. Det är lätt att känna att man är utanför om man inte deltar i klagandet.

Det är svårt att inte dras med eftersom hela vårt samhälle bygger på att förminska oss själva och andra. Det verkar nästan ligga i generna att klaga över sitt utseende, över hur mycket man har att göra och över hur arbetssamt man har det med sina barn. Att reta sig på grannens vräkiga livsstil, att kommentera tv-personligheter på ett nedsättande sätt och att i samma andetag anse att jantelagen styr oss för mycket.

Det är lika vanligt att klaga över sin partner. Vi fokuserar på alla brister vi ser hos varandra, kommenterar dem och försöker förändra varandra men vill själva bli älskade precis så som vi är.

Ibland kan det kännas som om man har bränt djupa spår i hjärnan som går i vissa fåror som är svåra att ändra på. Det är så lätt att hamna i de där spåren. Att klaga, att gräma sig, att försöka förändra andra för då skulle allt bli bättre och jag skulle må bra.

Men får man då inte ha några egna önskemål? Får man inte försöka förändra sådant som man känner är skadligt och fel? Jo, man kan framföra sin åsikt och sina önskemål utifrån sina eller en grupps behov. Man kan jobba för att påverka andra genom det arbete man själv gör och genom att vara en förebild. Man kan jobba på en mängd konstruktiva sätt. Och givetvis måste vi först ha uppmärksammat och reagerat på någonting för att känna att vi vill ha en förändring. Vi har kanske diskuterat det med andra för att klargöra våra tankar för oss själva. Men om vi bara fokuserar på brister och problem genom att klaga på dem, oroa oss, känna sorg, ilska och frustration så påverkar vi egentligen bara oss själva. Vi påverkar oss själva att känna oss som offer och som hjälplösa. Vi mår dåligt och har då också sämre möjlighet att vara kraftfulla.

Om vi istället väljer att sluta klaga. Om vi väljer att framföra våra åsikter, behov och önskemål och sedan släpper det. Då är det den andres beslut att välja om den vill gå oss till mötes i våra åsikter, behov eller önskemål. Vad vi själva kan göra är att oavsett vad som händer ändå välja att må bra själva och på så sätt vara i kraft att agera på sätt som får oss och andra att må bra och ha det bra. Att låta negativa tankar dränera oss och andra på energi skapar ingen positiv utveckling. Men om vi själva, var och en av oss, jobbar för att ta eget ansvar för det vi tänker och uttrycker och väljer att göra det på ett positivt sätt så kommer både vi och andra att må bättre. Och en del kan vi förändra medan annat kanske inte går att förändra.

Vi kan när det gäller vår partner välja att se alla de saker som är positiva och bra och lägga fokus på dem istället. Eller så kan vi välja att lämna relationen om det känns som om det är alltför mycket som inte känns bra fastän vi valt att fokusera på det positiva. En destruktiv relation ska man aldrig stanna kvar i. Frågan är hur vi vill må? Och kärnpunkten är att vi har ett eget ansvar för det. Ingen annan kan göra oss lyckliga och fyllda av kärlek. Det är våra egna tankar som skapar det. Våra tankar, ord och de handlingar som följer på dem.

Jag vill må bra, känna glädje, kärlek och kraft i mig själv att kunna agera på ett positivt sätt i mitt liv, i mina relationer och i samhället. Så jag försöker varje dag välja mina tankar och ord. Jag försöker varje dag hålla mig utanför klagokulturer. Jag lyssnar gärna på vänner och andra som har det tufft i sina liv på olika sätt och ger stöd på de sätt jag kan. Jag hoppas att jag genom min inställning ska kunna inspirera andra att börja må lite bättre.

Jag hamnar själv i de där inbrända gamla spåren som verkar finnas i min hjärna och jag dras med i klagokulturen precis som de flesta andra, men varje dag jobbar jag med mig själv för att förändra det. För jag vet att det bara är jag som kan påverka hur jag väljer att känna mig och må genom de tankar jag har och de ord jag uttrycker. Vad väljer du?

Välkommen till Tankeenergi!

Här kommer jag att skriva om sådant som intresserar mig, upplevelser från min vardag och annat som känns angeläget för mig att skriva om. Jag kommer framför allt att skriva om sådant som har med tankens kraft och energi att göra.

I mitt eget liv har jag sett vad tankens energi kan skapa. Jag vet att den kan skapa stress, ilska, frustration, sorg, separation och avståndstagande. Och jag vet att den också kan skapa glädje, harmoni, kärlek, meningsfullhet, känsla av samhörighet och närhet, empati och värme.

I mitt eget liv vill jag så mycket som möjligt lära mig att använda tankens energi för att känna mer och mer glädje, kärlek, meningsfullhet, gemenskap, harmoni, hälsa och energi. Och jag har lärt mig att jag kan påverka dessa saker själv genom mina tankar.

Andra människor vill vi ofta förändra för att vi då ska känna oss mer harmoniska, lyckliga och älskade. Vi kan framföra våra behov och vi kan be om det vi behöver, vi kan samtala med de som finns omkring oss. Men vi kan inte förändra någon annan om de inte själva vill.

Jag kommer att skriva kring dessa saker och annat som berikar mitt liv. Jag vill skriva om sådant som i vardagen ger glädje, kärlek, meningsfullhet, njutning och harmoni.

Jag kommer att skriva om djupare frågor såväl som ytligare nöjen. Framför allt kommer jag att skriva om sådant som jag själv funderar på, upplever, gör, läser eller pratar med andra om.

Jag hoppas att du som kommer hit ska få lite tankeenergi. Något som sätter igång någonting inom dig, berikar, inspirerar eller berör dig.