Livet är ett äventyr att upptäcka

Tåget rullar in på perrongen, tömmer ut sitt innehåll och fylls på nytt med morgontrötta resenärer på väg till jobbet. Kort tåg idag men lika mycket folk så ståplats med medresenärer tätt intill blir följden. Efter en stund lägger jag märke till tystnaden. Inte en röst hörs, inte något ljud annat än det morgontrötta prasslet av en tidning som det bläddras i.

En lite promenad i kylig, snöklädd tystnad till jobbet. Kliver in genom dörrarna och ljudvallen sprängs. Sociala barn, fulla av morgonenergi som pratar och skrattar med sina kompisar. Barn som tumlar runt varandra för att hitta en närhet eller en distans som känns bra. Som små kalvar på grönbete gör de krumsprång men hamnar ofta i en hög på golvet med armar och ben spretande åt alla håll.

Livet är en väv av kontraster, blir levande genom att kontrastera mot något annat. Tystnad som kontrast till ljud, stillhet som kontrast till aktivitet, närhet som en kontrast till distans, lyssnande som en kontrast till att tala, tänka som en kontrast till att känna.

Det inre kontrasterar mot det yttre eller är det inte en kontrast egentligen utan två delar som behövs för att skapa en helhet? Yin och yang? Utan nyanser skulle allt kännas grått.
Det är kontrasterna, nyanserna som skapar liv, skapar nyfikenhet och intresse, skapar viljan att veta mer, se mer, höra mer och uppleva mer. Om allt var lika så skulle allt bli grått, utan nyanser, utan friskt liv.

Olikhet är kontrast, är nyanser som skapar nyfikenhet, skapar intresse och liv. Olikhet skapar balans som yin och yang. Driver kunskapstörst, viljan att utvecklas, att få nya perspektiv och upptäcka, uppfinna något nytt. Ur olikhet föds det nya. I det olika finns fröet till något nytt, något annat, något större som har möjligheten att vidga medvetandet. Det inre och det yttre växer genom kontrasterna, nyanserna och olikheten.

Jag öppnar mitt sinne och min själ mer och mer för att lägga märke till alla kontraster, alla nyanser och all olikhet utan att döma det som fel för att det är olikt det jag är van vid eller har ärvt som rätt eller fel. Jag öppnar mig för att se med nyfikenhet på andras sätt att vara utan att döma eller kritisera, övar mig i att att se längtan efter kärlek, uppskattning och värme hos alla jag möter. Längtan efter att få känna sig värdefull precis så som man är olik eller lik.

Morgonens resa i tystnad mot det larmande livet gav mig en resa i acceptans, glädje och uppskattning av livet och av alla oss som finns här i ännu högre grad än förut.

Livet är ett äventyr att upptäcka varje dag. Det är i det lilla som det stora uppenbarar sig.

Tid att röja, skapa hörn och kanske mirakel

Idag har det varit en lugn dag hemma. Behövde tid för mig själv och för att ta hand om mitt hem så att jag trivs riktigt bra i det. Ibland är det så skönt att röja undan och städa. Jag kan riktigt känna hur energin kommer i rörelse och plötsligt går det lättare att andas och hjärta och själ känns lättare på något sätt.

Jag brukar göra iordning små hörn i rummet som inpirerar mig i de mål jag har inom olika livsområden. Det kan vara en bild, ett föremål eller ett levande ljus i den delen av rummet. Jag är intresserad av energier, av Feng shui och tillämpar det jag har lärt mig. Det innebär att när jag ser mig omkring i mitt hem så påminns jag om mina visioner i livet, blir inspirerad och mer medveten om vart jag är på väg.

Idag har jag också gjort iordning en visionstavla som nu hänger på väggen precis innanför min ytterdörr. En visionstavla är ett collage av bilder och text kring de mål jag vill uppnå. Det kan vara någon sak man vill äga men det kan också handla om relationer och kvaliteter i livet. Min visionstavla har både bilder som inspirerar mig och text som säger mig vad det är jag vill uppnå. Det finns även citat som inspirerar mig där.

Jag tror ju att vi med våra tankar kan skapa oss våra liv så jag väljer att omge mig med sådant som hjälper mig att fokusera på det liv jag vill leva nu och i framtiden. Jag tycker om ord som inspirerar så därför har jag en hel del sådana på mina väggar. Jag känner stor glädje när jag rör mig runt i mitt hem och känner inspirationen fylla mig. Det är ett sätt för mig att fylla mig med de tankar och känslor jag vill ha inom mig. Här är ett citat som finns på min visionstavla:

"There are two ways to live your life.
One is as though nothing is a miracle.
The other is as though everything is a miracle."

Albert Einstein

Jag väljer att leva som om allt är ett mirakel. Vilket väljer du?

Granuaile's Dance av Mairead Nesbitt är helt fantastisk!

Inspirerande musik av Celtic women.

Den här musiken fick jag uppleva i en annan blogg som jag följer. Jag vill gärna rekommendera bloggen och dessutom här på min blogg låta er uppleva den fantastiska musiken.
http://www.gudinnerummet.blogspot.com/

Ögonblick för ögonblick vecklar livet ut sig.

Vaknar långsamt och känner ljuset mot mina ögonlock, ler och känner glädjen fylla mig inifrån. Idag är en fantastisk dag! Sträcker lättjefullt på mig och njuter av hur skönt lakanet känns mot kroppen, lite strävt och lagom varmt efter en natts sömn. Svänger mig upp och sätter de nakna fötterna på den mjuka mattan på golvet, ser mig omkring i rummet och känner förnöjsamhet över mitt eget rofyllda sovrum.

Morgonkaffet doftar gott och smörgåsen med ägg och kaviar smakar underbart. Jag njuter av varje tugga och ser ut på snön som yr utanför fönstret. Får en härlig känsla av magi. Det är tyst omkring mig och snön ser orörd ut därute på marken. Glädjen fyller mig på nytt inifrån över hur vackert det är och över vetskapen om att dagen breder ut sig framför mig färdig att fyllas av mig.

Om en stund ska jag klä mig och göra mig iordning. Idag ska jag se mitt liv som ett mirakel. För visst är det ett mirakel att leva? Visst är det ett mirakel att själv få fylla sin dag med mening? För vem är det som ger en händelse i mitt liv en mening? Ja, visst är det jag. Jag kunde ju välja att vakna på ett annat sätt.

Vaknar långsamt och blir varse att det är ljust ute, kniper ihop ögonen och drar täcket över huvudet. Känner att jag bara vill sova och slippa stiga upp till ännu en dag. Tvingar mig upp och sätter fötterna på mattan, lägger märke till att jag borde städa men har ingen lust.

Kaffet påminner mig om hur jag brukar dricka det för att orka vakna och smörgåsen med ägg och kaviar sköljs ner i en tanke på hur trött jag är. Utanför yr snön och jag vill bara krypa ner i sängen igen. Jag känner mig hjälplös, utlämnad till omständigheterna och tycker att allt i livet är en kamp. Till och med vädret är emot mig!

Tankarna jag väljer att fylla mig med påverkar mina känslor. Samma förutsättningar och samma händelser kan kännas helt olika beroende på hur jag väljer att förhålla mig. Olika människor kan möta samma sorts händelser och leva liknande liv och ändå ha helt olika livsinställningar. Så det viktigaste är kanske inte alltid att sträva mot en framtid som ska bli annorlunda utan att se hur min dag idag kan vara annorlunda, kännas annorlunda utifrån de tankar jag väljer att ha idag.

De tankar jag väljer att ha idag skapar känslor som påverkar hur jag förhåller mig och hur vaken jag är för att ta vara på möjligheter som i sin tur skapar min framtid. Mina känslor som är skapade av mina tankar påverkar om jag tror på mig själv, tror på det positiva i livet och på möjligheterna som kommer. Så mina tankar idag påverkar min framtid.

Jag vill välja att se varje dag och varje händelse som ett fantastiskt mirakel som ska upptäckas, ett äventyr som är på gång och som kommer att utvecklas till en fantastisk framtid. Jag vill välja att möta dagen med glädje och kärlek och leva levande i livet här och nu medan framtiden vecklar ut sig ögonblick för ögonblick...

Man ger av det som hjärtat är fullt av

Det är så lätt att ge kärlek utan förbehåll till barn. De bara är, fulla av liv. Om de inte gillar något så märks det, om de är glada så går det inte att missa. Barns ärlighet om vilka de är och om det de känner gör att en genuin relation kan skapas mycket lättare förutsatt att den vuxne också är genuin och ärlig. Barn märker när det inre och det yttre inte stämmer överrens.

Tänk om vi vuxna kunde lära oss av barnen att lite mer våga vara de vi är. Våga vara mer ärliga om vilka vi är och våra känslor och behov. Hur skulle våra relationer och liv då se ut? Och hur skulle barnens liv utvecklas mot vuxenlivet om vi vuxna lärde oss att lyssna på varandras behov och känslor, respektera dem och varandras likhet och olikhet? Skulle vi då också låta barnen få behålla sin ärlighet och låta dem få vara lika och olika och få utvecklas på sina sätt, i skolan och i livet? Skulle vi då sluta att bedöma varandra så mycket och istället verkligen intressera oss för att sätta oss in i den andres värld? Skulle vi bli mer nyfikna på varandra och på nya sätt att se världen? Skulle vi kommunicera med uppriktigt intresserade och närvarande frågor?

Och hur skulle det bli om vi kände oss lyssnade på och intressanta för någon annan? Skulle vi då blomstra mer och ge mer till livet? Skulle vi bli mer kreativa när vår självkänsla ökade? Skulle vi våga uttrycka all den kompetens som var och en bär inom oss mer öppet då? Och hur skulle världen då se ut? Skulle vi känna mer kärlek inom oss och mer glädje om vi kände oss värdefulla och intressanta? Vad skulle det göra med våra relationer och med vår värld?

Tänk vad barns genuina kärlek skulle kunna lära oss vuxna. Och om vi verkligen lärde oss av den så skulle barnens liv och framtid kanske också bli helt annorlunda än vad vi ser omkring oss nu. Det börjar i mig. När jag börjar se vem jag är inuti och väljer att släppa rädslan och berätta för andra om mina behov och känslor så ger jag andra möjlighet att möta dem. När jag lyssnar med intresse och nyfikenhet på andra och utan att bedöma låter den andre vara det den är så skapar jag en bra grund för trygghet i relationen.

Att låta varandra vara det de är inuti och att acceptera varandra på djupet skapar en trygghet som låter var och en ta ansvar för sitt liv. Vi kan finnas där som stöd för varandra men vi har själv ansvar för att skapa våra liv så som vi vill ha dem. Vi kan aldrig styra andra människor. Men att lyssna, kommunicera, bekräfta, inspirera, stödja och låta varandra växa på sitt sätt skulle kunna förändra världen. För när någon verkligen blir lyssnad på, bekräftad och känner sig värdefull så fylls man av kärlek och glädje inombords som sprider sig i den yttre världen.

Men allt startar med att börja se inom sig själv. Vem är jag och vilka är mina behov, värderingar och känslor? Vad vill jag, vad mår jag bra av och vad vill jag skapa? Och det börjar med förvissningen om att bara jag kan skapa i mitt liv. Jag kan inte styra andra att skapa åt mig eller att tillfredställa mina behov. Jag kan inte göra om andra att bli som jag vill att de ska vara.

Det börjar med att se mitt eget ansvar för mitt liv och för hur jag mår. Och det går vidare med att se att jag är värdefull för att jag är precis den jag är och andra är värdefulla för att de är precis de som de är. Och vi finns här för varandra för att ge varandra stöd, kärlek och kraft att växa. Men att skapa mitt liv så som jag vill leva det, är mitt ansvar.

Ju mer kärlek och glädje jag känner i livet och för andra omkring mig desto mer svämmar det över till andra och till världen. Ju bättre jag mår inombords desto mer vill jag ge till andra. Man ger av det som hjärtat är fullt av, är det någon som har sagt. Det tror jag är en sanning!

Glädje, tacksamhet och min inre trädgård

Efter mitt senaste svarta hål som mest hade sin orsak i min mycket jobbiga ekonomiska situation så har jag kommit ut igen med nya föresatser i mitt liv. Det har tagit ett tag att komma fram till dem. Oron och rädslan över hur jag ska få allt att fungera har legat som en ständig skugga över mig och sugit all energi ifrån mig.


Så nu har jag bestämt mig. Jag kan ha en jobbig livssituation och må dåligt eller jag kan ha en jobbig livssituation och ändå må bra. Valet är faktiskt mitt. Jag vet ju att det är så av egen erfarenhet så nu är det dags att börja leva efter det också! Det jag kan påverka kan jag jobba för att förbättra. Det är definitivt lättare att jobba för att förbättra om man mår bra.


Så från och med nu ska jag varje dag lägga allt mitt fokus på glädje och tacksamhet över allt fint i mitt liv. Jag ska fokusera på att förbättra det jag kan och släppa det jag inte kan påverka. Det är den enkla men svåra livsfilosofi jag ska försöka att göra mitt bästa för att leva efter nu.


Jag har under en tid gjort en meditation som innebär att man skapar en inre trädgård där man får vägledning från sitt högre jag eller vad man nu vill kalla det. Det har gett mig väldigt mycket i form av glädje och en känsla av inre ro och kärlek. Men det händer en hel del udda och lustiga saker där också.


Jag vill berätta om en händelse som kändes väldigt speciell. Jag satt vid mitt favoritträd i min inre trädgård efter att jag uttalat att jag ville ha vägledning kring arbete och ekonomi. Jag väntade på att min inre vägledare skulle komma. Plötsligt kände jag att något puffade mig på axeln. Jag vände blicken dit och fick se en elefantsnabel och när jag tittade upp såg jag den där Indiska guden som ser ut som en elefant och har flera armar. Jag tänkte att det här är för knäppt så jag ruskade av mig synen och sa att jag ville ha inre vägledning inte knasiga spratt. Och så försökte jag komma in i lugnet igen.


Det kom en annan vägledare i mer mänsklig gestalt och visade mig en vision av mig med mina barn som var lite äldre på ett ställe som såg ut som en bokhandel. Det fanns fullt av böcker med min bild på så jag förstod att det skulle föreställa en bokrelease kring mina böcker. Vi var uppklädda och stod som om vi skulle bli fotograferade.


Ett par dagar senare gick jag på bio och såg filmen "Lyckan, kärleken och meningen med livet". Jag hade läst boken för ett par år sedan och ville gärna se filmen. I filmen finns en sekvens när huvudpersonen som är i Indien tittar på en statyett av den Indiske guden som ser ut som en elefant. Ganesha fick jag då veta att den heter och att den undanröjer alla hinder. Jag hade glömt att jag mött Ganesha i min inre trädgård men mindes det nu när jag såg filmen.


Väl hemma googlade jag på Ganesha och fick veta att han är den som undanröjer hinder, står för framgång och äktenskaplig lycka men är också böckers och författares beskyddare...

Ikväll ska jag delta i en meditation som många ska göra samtidigt. En meditation för en bättre värld, för fred och harmoni och omtanke om naturen, miljön och varandra. Den 11/11 kl:11 pm (23:00) i 11 minuter ska vi meditera och fokusera på det tillsammans. Sedan ska vi göra samma meditation varje kväll vid samma tid i elva dagar.

Det vi väljer att fokusera på växer, och om vi är många som fokuserar på samma sak så händer det kanske en hel del. Så delta gärna du också och sprid det till andra som du känner så att vi blir fler. Här finns en länk om du vill veta mer eller delta:

http://www.newrealitytransmission.com/

Tänk på att dina tankar skapar känslor och handlingar som sprids till andra och som i sin tur sprids till andra...

Så även om du inte tror på ett kollektivt medvetande som kan förändras när många fokuserar på samma sak så kan du förändra i din egen värld som påverkar den stora.

Att växa när livet ger motstånd

Sitter här med tända ljus på kvällen och funderar över allt som har hänt i mitt liv de senaste två åren. För nästan exakt två år sedan uttalade jag att jag ville skiljas från min man. Efter 20 år som par var det slut. Det fanns många orsaker till att det ledde till denna punkt och vi båda har nog våra egna förklaringar.

Vad som följde därefter var en djup kris. Trots att beslutet var mitt så var det inte lätt. Ångest över hur barnen skulle ta det, hur de skulle må och hur livet skulle bli för oss alla. Sorg över att det inte fungerade, att drömmen inte fick bli sann...så levde de lyckliga i alla sina dagar...
Så mycket jobb som vi båda lagt ner för att få det att fungera på olika sätt. Men det hjälpte inte.

Så flyttade han och nu började den tiden när vi skulle fortsätta fungera som föräldrar till våra barn fast var för sig. Konflikter som funnits tidigare kring föräldraskap och ekonomi fanns ju kvar. Och hur gjorde vi med allt som barnen behövde? Separationsångest varannan vecka både för barnen och för oss vuxna. Jag som alltid ville ha dem nära...

Nu började en tid i mitt liv när jag för första gången skulle leva ensam och sköta mitt liv själv. Tidigare hade jag bara gjort det alldeles kort mellan relationer och det var mycket länge sedan. Nu var jag verkligen vuxen och ensam om ansvaret för mitt liv och för mitt familjeliv när barnen var hos mig.

För nästan exakt ett år sedan flyttade jag också ifrån vår tidigare gemensamma bostad. Det kändes som en ny start med förhoppning om ny energi och livslust. Jag flyttade allt själv i bilen, last efter last. Rensade vårt förråd som var fyllt av minnen av ett tjugoårigt äktenskap. När jag väl hade lämnat nycklarna till den gamla lägenheten så var jag nära kollaps. Kände mig slutkörd psykiskt och fysiskt.

Jag försökte hålla ihop en tid, tills jag inte klarade det längre. Jag tog ledigt från jobbet och gick in i ett svart hål fullt av sorg. Men så läste jag en bok som hette "Att ta sig upp när man är nere, hjälp till självhjälp vid depressioner". Jag började sakta tillämpa bit för bit det jag läste där. Enkla saker som att promenera lite grand trots att jag var så trött att jag blev andfådd efter två steg. Att acceptera att jag inte orkade umgås särskilt mycket och respektera det. Att se det vackra omkring mig. Att fokusera på saker som jag kunde vara tacksam och glad över.

Plötsligt en dag kom jag ut i ljuset. En fantastisk tid följde när jag bara kände en enorm glädje och kärlek till livet. Ingenting kunde få mig att må dåligt. Jag hade sett hur jag kan påverka hur jag själv mår genom de tankar jag har. Tankarna föder känslor och livet känns annorlunda.

Nu blev det inte så att jag för evigt stannade i ett rus av glädje och kärlek. Efter ett par månader var jag tillbaka i ett normalläge för de flesta. Och under de sista månaderna har det funnits stunder då jag återigen varit nere i det där hålet. Men skillnaden är att jag nu snabbare kommer upp igen och jag vet hur jag ska göra.

Under de här två åren har jag jobbat intensivt med mig själv för att bearbeta min sorg och besvikelse från mitt äktenskap men också från skillsmässan. Jag har jobbat hårt på att bearbeta, gå på djupet med känslor och händelser för att kunna förlåta andra och mig själv. Känna, förlåta, befria mig och gå vidare. Och det har inte enbart varit sådant som varit i äktenskapet utan också från annat som hänt i mitt liv. Jag tror fullt och fast på att känslor som inte bearbetas lagras i kropp och sinne och kommer tillbaka längre fram på olika sätt.

Nu har de tända ljusen brunnit ner och jag tittar upp och inser att så mycket har hänt i mig på två år. Jag har bearbetat och steg för steg gått vidare. Och nu känner jag mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Jag känner djupt inom mig att det är sant att man har möjlighet att växa när man gått igenom en kris. Man får syn på sig själv på ett annat sätt om man vågar möta sig själv på djupet.

Nu känner jag att mitt liv har varit precis så som det skulle vara för att jag skulle bli den jag är nu. Och jag har slutit fred med mig själv på många sätt och också med det förflutna.

Så nu känner jag att jag kan gå vidare, om än fortfarande med prövande steg. Men det är väl så det är i livet, att vi provar och ser vad som fungerar för oss? Vi provar, reflekterar och kanske omvärderar. Det är väl att utvecklas och växa? Ett levande liv där ingenting är sant bara för att det alltid har varit så.

Ja jag är sugen på att leva i ett levande liv där jag får prova, omvärdera och växa. Där misstag bara är ett sätt att växa och där motgångar har fröet till framgång inom sig.

Jag känner livet spira och längtar efter att se vad som ska hända härnäst. Om jag försöker vara närvarande i varje ögonblick så missar jag inte magin.

Välkommen in i min verklighet!

Jag är intresserad av livsprocesser, relationer och vad som händer när vi relaterar till varandra, personlig utveckling och det som händer i livet när vi utvecklas. Livet i med- och motgångar. Det som händer både i det inre och i det yttre. Jag är intresserad av hur vi kan påverka våra liv med hjälp av våra tankar och våra ord. Vad inre och yttre kommunikation gör i våra liv och med våra liv.

Så min blogg handlar mest om det som händer i mig eller omkring mig utifrån det som fångar mitt intresse och får mig att fundera. Den handlar om det som finns i min verklighet.
Från och med nu ska jag skriva några gånger i veckan ibland kort och ibland långt. Ofta bara om den enkla vardagen och de funderingar den sätter igång. Men också om det jag sysslar med för att utvecklas som människa.

Jag har nu fått förnyad lust att skriva efter att ha varit sjuk några dagar. När jag tog en liten promenad i den friska luften efter fyra dagar i sängläge kände jag mig som en nyfödd kalv som tog sina första steg...ahhh syret gjorde mig vimmelkantig...ha ha ha...

Nu börjar en förnyad skrivenergi fylla mig och den kommer att spegla den verklighet som är min.


Så välkommen in i min verklighet!

Närvaro i nuet

Att vara närvarande i nuet utan att sysselsätta tankarna med det förflutna eller med framtiden är en ständig övning...
Det är så lätt att hamna i sorg eller ilska över saker som har varit i ens liv och i ens relationer, att känna sig som ett offer för omständigheterna eller för vad andra har gjort eller sagt...

Det är så lätt att sätta upp mål, planera och drömma om en framtid som ska bli så bra. En framtid som ska göra att man känner sig gladare, mer fylld av kärlek, närvaro och få ett liv som känns mer meningsfullt. Allt baserat på att förändra livsomständigheterna på något sätt; skaffa nytt jobb, köpa ny bostad, vinna pengar, gå den där kursen osv.

Men allt vi har är ju nu. Om vi alltid sysselsätter oss med tankar kring det förflutna eller kring framtiden så missar vi ju själva livet som pågår nu...och framtiden kommer ju aldrig för imorgon är ju bara ett nytt nu...

Det är lättare att vara närvarande i vissa situationer. Kanske i djupa samtal med nära vänner, när vi dansar, när vi lägger märke till skönheten i naturen under en skogspromenad eller när vi är mitt uppe i en engagerande sysselsättning...

Men hur är det i vardagen? När vi städar, tvättar, handlar och lagar mat. När vi är mitt uppe i vardagens bestyr och relationer? Känner vi att vi är i det vi gör då eller sysselsätter vi oss med att tänka framåt till vad vi ska göra sedan, oroa oss för något som vi behöver fixa eller reta oss på något som hänt på jobbet?

Jag har märkt att när jag är närvarande i nuet med fullt fokus på det, utan tankar på något annat så är jag lycklig och fylld av kärlek. Då känns livet fullt av mening och liv. Och då behöver jag inte ångra att jag inte tog tillvara tiden.

Så om jag vill ha mer glädje, kärlek och meningsfullhet i mitt liv...om jag vill ha mer liv i livet...så finns det inget att sträva mot eller något att bearbeta från det förflutna...utan då handlar det om att vara närvarande här och nu ögonblick för ögonblick och uppskatta verkligheten som den är just nu. Det är nyckeln för mig just nu.

Det är det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv....men ett ögonblick i taget blir jag mer och mer närvarande i nuet. Fokuserar på att vara mer än att tänka.

Kan vi påverka hur vi känner oss?

Jag hör ofta människor prata om känslor som om de var oundvikliga och som om de beror på vad andra gör eller säger. Att de beror på livsomständigheterna, ekonomin, partnern, chefen, kollegerna, arbetsmiljön osv. Är det så? Jag har märkt att många pratar om positivt tänkande som om det var en naiv livssyn, att man då lägger ett lock på det svåra och jobbiga och spelar glad och glättig. Är det så?

Vad jag har förstått från de människor som har den inställningen och förlöjligar andra som försöker ta ansvar för och jobba med hur de mår att de själva inte har försökt sätta sig in i vad det handlar om.

För mig personligen och för de flesta som skriver böcker kring det här och jobbar med detta så handlar det inte om att lägga locket på och förneka. Det handlar istället om att ta ett eget ansvar, att se att jag själv kan göra väldigt mycket för att påverka hur jag mår. I stället för att lägga locket på så lägger jag märke till mina känslor och går mer på djupet med dem och granskar dem. Jag låter känslan finnas men skyller inte på andra eller på livet för att jag känner som jag gör. Jag använder verktyg för att granska hur jag kan förändra känslan och må bättre.

Nelson Mandela satt i fängelse i Sydafrika i många år. Han hade säkert många stunder av jobbiga känslor, ilska, sorg och hade all anledning att skylla allt på samhället och omständigheterna, på andra. Men om han hade grävt ner sig i det sättet att tänka så skulle han förmodligen förtvinat i fängelset. Han valde att ta ett eget ansvar för sig själv oavsett omständigheterna och växte och blev starkare av dem istället. Många som upplevt koncentrationsläger har vittnat om samma sak.

Jag menar absolut inte att det handlar om att blunda för verkligheten eller om att bli passiv och inte jobba för en förändring i samhället för att i stället ta på sig skulden inom sig.
Jag menar att när vi ser att vi kan välja hur vi upplever omständigheterna, välja att fokusera på det konstruktiva och välja att fokusera på vad vi själva kan göra så får vi en egen kraft både att påverka hur vi själva mår och att påverka samhället och omständigheterna till det bättre.

Positivt tänkande handlar om att ta ett eget ansvar för hur vi mår, sluta skylla på andra, klaga och gräva ner sig i hur jobbigt allting är och istället ta tillbaka sin kraft och kunna agera för något bättre. När vi ser på livet utifrån att vi är hjälplösa offer för omständigheterna och för hur andra agerar så mister vi all kraft att göra förändringar. När vi ser på känslor som något som bara kommer, som vi inte kan påverka, så fråntar det oss också kraft att läka oss själva. Då gör det oss till offer.

Vi har en egen kraft och förmåga att välja våra tankar som i sin tur påverkar våra känslor. Vi har ett eget val att fokusera på det konstruktiva, det positiva, det som fyller oss med glädje och tacksamhet för att vara i vår kraft att verka för förbättringar. Vi behöver erkänna våra känslor av sorg, ilska och hopplöshet. Vi behöver kanske verkligen känna dem på djupet. Men efter en tid är det dags att börja fokusera på de andra nyanserna som också finns där men som vi kanske inte kunde se till att börja med.

Så positivt tänkande är inte en medicin som bedövar utan ett verktyg att använda för att verkligen gå på djupet och ta ansvar för våra liv och för hur vi mår.

Vilka släpper vi in i våra liv?

Jag har fått anledning att fundera en hel del på vilka jag släpper in i mitt liv. Varför jag har släppt in en del och inte andra och varför det blir som det blir i relationerna. Jag har nog inga svar men livet har tvingat mig att ta en titt på det och verkligen fundera över det.

Hur kommer det sig att jag har släppt in människor som inte visar mig en sund respekt och inte värdesätter mig som människa? Som på olika sätt vill trycka ner mig för att själva känna sig starka och kapabla.

Och hur kommer det sig att jag har hållt de som verkligen älskar mig utanför? Varför har jag inte låtit dem komma närmre mig?

Vad jag har sett i mig själv är att allt bottnar i att inte ha en egen grundad självrespekt. Att jag inte på djupet är stolt över mig själv och värdesätter den jag är och det jag gör. Det låter som en klyscha men jag tror verkligen att det är svårt att etablera sunda relationer om jag inte älskar mig själv.

Jag har släppt in personer i mitt liv som har psykopatiska drag och även andra som på olika sätt har haft ett behov av att känna makt i förhållande till mig. Behov av att känna att de har övertaget på olika sätt antingen i kommunikation och diskussioner eller i att ta kontroll och få monopol på beslutsfattande över saker i det gemensamma livet. Visst har nog alla relationer sina diskussioner, konflikter och arbete med att få en balans och jag menar inte att man ska undvika det eller vara rädd för det. Det är en del i att bygga en relation. Men när man inte har en egen grundad självrespekt och inte värdesätter sig själv i tillräkligt stor utsträckning då är det lättare att dra till sig destruktiva relationer.

Jag har också hållt dem som verkligen älskar mig och ser mitt värde i grunden utanför av rädsla att inte visa mig självständig, kapabel och tillräckligt duktig. Jag har hållt distansen och hållt inne med saker för att jag inte har vågat visa min sårbarhet. Jag har inte känt mig värd deras kärlek bara för att jag är jag utan jag har trott att jag måste prestera för att vara värdefull.

Nyligen brast allt detta. Under ett dygn hände saker som förde flera av mina relationer till sin spets och fick allt inom mig att brista. Jag såg de destruktiva relationerna i sitt rätta ljus och fick utstå flera kraftiga psykiska smällar som fick mig att vakna. Jag såg vilket maktspel en person spelade där allt handlade om att vilja vara den som satt inne med alla svar och visste allt, kunde allt och bara ville ha en relation om jag satt vid fötterna och beundrade. I en annan relation såg jag att det var dags att klippa banden och inte känna skuld längre.

Två människor som jag hållt på avstånd av rädsla att vara sårbar fick se när jag bröt ihop fullständigt över omständigheter som jag kände var utanför min förmåga att förändra. Och de gav mig sin oreserverade kärlek och hjälp när jag behövde det som mest. Nu kan jag äntligen gå vidare i dessa relationer i total ärlighet om vem jag är och känna att jag är älskad.

Två andra personer har hela tiden funnits där och coachat mig och gett stöd och kärlek när jag har behövt det. Tack vare dem har jag fått växa och börja känna att jag har ett värde för den jag är inte för det jag presterar. Utan dem hade det nog tagit längre tid för mig att läka och återhämta mig från smällarna i livet. Tillsammans med dem utvecklas jag och mitt liv nu till det bättre på alla plan.

Jag ville dela med mig av detta för att ni inte ska få en bild av att jag tror att jag sitter inne med alla svar eller att jag går igenom livet med en positiv fasad utan att jobba med de svåra sakerna och känslorna som vi ofrånkomligen upplever i livet. Jag är en person som alla andra som jobbar med mig själv för att jag vill må bättre, få en bättre livskvalitet och skapa sunda relationer i mitt liv. Jag vill i mitt skrivande dela med mig av tankar, funderingar och saker som jag själv ständigt jobbar med för att på det sättet kanske kunna ge något till någon annan där ute som jobbar med samma saker just nu.

För att i fortsättningen släppa in sunda relationer i mitt liv tror jag att jag i grunden behöver lära mig att uppskatta och värdesätta mig själv och lära mig att sätta gränser i sund självrespekt. Jag behöver våga vara ärlig om vem jag är och inte känna skuld och skam. Så detta är mitt livs arbete. Jag försöker varje dag fylla mig själv med både självuppskattning och uppskattning över livet och de relationer jag har. Jag strävar efter att se andras positiva egenskaper och låta bli att klaga. Jag vill ta ansvar för mig själv och för hur jag mår. Jag vill fylla mitt eget liv med mening, glädje och kärlek och inte göra andra ansvariga för att ge det till mig. Jag vill att andra ska vara ett härligt mervärde i mitt liv som jag kan ha sunda relationer till.

Jag har lärt mig att det inte behöver vara skamligt att ibland behöva andras hjälp och stöd. Det är på det sättet vi växer. I sunda relationer finns ingen tacksamhetsskuld eller beroende utan bara en djup kärlek och empati för varandra där man tillsammans inspirerar och stöttar varandra. Vi växer i våra relationer. Vi ser oss själva i ett annat ljus genom våra relationer. De är en rikedom till personlig utveckling. Vi behöver våga vara sårbara och älska oss själva tillräckligt för att be om hjälp när det behövs.

Jag har en kär vän som har myntat begreppet "vardagsäventyret". Det är i vardagen vi kan vara närvarande och grundade i oss själva, ge oss själva kärlek och också finnas där för andra i närvaro. Tack för din inspiration och kärlek Mia. Nu ska jag förgylla min vardag med en god kopp kaffe och ta en promenad i regnet...

Vem styr ditt liv?

Jag jobbar just nu med att mer och mer lära mig att befria mig från skuld och offermentalitet. Jag läser en bok som ställer precis de frågor som tar allt till sin spets:

Vem styr ditt liv?
Vem äger den här kroppen?
Vem äger innehållet i mina tankar, i mina känslor, i min kropp, i mina behov, i min längtan?
Vem bestämmer vem jag är, vad jag ska säga, vad jag ska göra, vart jag ska gå?
(Frågorna kommer från boken Rena relationer av Lennart Matikainen)

Jag inser att jag kan styra mitt liv fastän jag ibland låter andra göra det. Det är bara jag som äger min kropp, mina tankar, mina känslor, mina behov, min längtan. Det är jag som egentligen bestämmer vem jag är, vad jag ska säga, vad jag ska göra och vart jag ska gå. Men det händer ganska ofta att jag låter andra bestämma över dessa saker. Vill jag det? Poängen är att jag gör ett eget val varje gång. Jag är inget offer utan jag gör ett val att låta någon annan eller omständigheterna styra.

Så egentligen är jag fri. Fri att styra mina tankar, mina känslor, mina behov, min längtan. Fri att bestämma vem jag är, vad jag ska säga, vad jag ska göra och vart jag ska gå. Det är jag som gör valen. Jag äger min kropp och har ett val att ta hand om den så gott jag kan precis som att ta hand om min själ, mina tankar och mina känslor.

Vidare ställs frågorna: Vad gör du med din frihet?
Är du fri eller fånge, lever du ditt liv eller andras, vad innebär frihet för dig, hur stoppar du dig själv och hur mycket låter du andra göra det?

Det är intressant när man verkligen går till djupet med de här frågorna. Man upptäcker att livet faktiskt kan vara fantastiskt och fyllt med glädje och kärlek. Jag väljer i varje stund. Det är inte alltid lätt att befria sig från gamla mönster men det går ett ögonblick i taget.

Visst finns det omständigheter som påverkar mitt liv men även då har jag olika val i hur jag vill förhålla mig till de omständigheterna och hur jag vill gå vidare. Poängen är att valet och initiativet är mitt. Vill jag låta livet styras av omständigheterna och av andras tyckande och tänkande eller vill jag styra själv genom mina val? Är andras godkännande, stöd, vänskap och kärlek viktigare än att följa mitt inre? Är det verkligen kärlek, vänskap och äkta stöd om det bara ges under vissa premisser?

Det är intressant men också en hel del inre jobb att börja ta fullt ansvar för hur jag vill leva och må. Och omgivningen vill ju helst att allt ska vara som vanligt, för dem blir det också en utmaning. När jag rubbar mina cirklar så påverkas andras cirklar. Då är det lätt att återigen känna skuld. Men det gäller att försöka minnas att även de har ett val i sitt liv.

Sammanträffanden och synkronicitet.

Jag har nyss läst ut en mycket intressant bok skriven av Jan Cederquist. Titel: "Slumpen är ingen tillfällighet". Den handlar om till synes slumpmässiga sammanträffanden. Han beskriver händelser i sitt eget och andras liv då häpnadsväckande sammanträffanden har inträffat och undersöker med hjälp av kvantfysik, matematik, filosofi och mycket mer tankarna kring om det finns synkronistiska händelser. Han refererar till forskning inom till exempel amerikansk underrättelsetjänst. Det är mycket intressant läsning som dessutom är skrivet på ett underhållande sätt kring hans möten med olika människor, alltifrån hantverkare till världskända musiker. Den undersöker möjligheten av att kunna påverka sitt eget liv både på det inre och det yttre planet.

Synkronistiska händelser tycks uppstå oftare, enligt boken, om man fungerar i livet utifrån tre faktorer. Lite förenklat är det:
1. Inre lugn och avslappning - en känsla av helhet, fri från stress.
2. Att lyssna på och följa intuitionen, den inre känslan mer än tankarna.
3. Att delta i livet och de sociala sammanhangen för det är ofta i samspel med andra som de synkronistiska händelserna inträffar.

Om man lever enligt de här faktorerna så mycket som möjligt och fokuserar på en positiv livsinställning och är öppen för möjligheter så verkar det som om man kan öka frekvensen av dessa händelser. Jag kan så klart inte återge allt vad boken innehåller här därför blir det väldigt förenklat. Jag kan bara rekommendera er att läsa den och bilda er en egen uppfattning. Den har egentligen inga recept eller svar utan undersöker tankar, idéer och möjligheter utifrån olika håll. Vetenskapliga, religiösa och erfarenhetsmässiga.

Det är en spännande sak att undersöka. Jag har som övergripande livsmål att lära mig att i mitt inre kunna fylla mig med glädje, kärlek, harmoni och meningsfullhet. Att själv påverka hur jag mår och vad jag känner. Ett led i detta är att lära mig vara lyhörd för mina egna behov och vara lyhörd för min kropp och min själ och deras signaler inom mig. På detta följer då att mer utgå ifrån magkänslan och intuitionen och inte bara leva uppe i huvudet och köra över mig själv. Så om jag fortsätter med det så borde jag då kunna se om det stämmer som han beskriver i boken. Om de synkronistiska händelserna ökar i frekvens i mitt liv. Spännande!

Jag ska fokusera på något i mitt liv som jag länge behövt en lösning på och se vad som händer när jag sedan fortsätter med mitt liv som vanligt och fortsätter att fokusera på tacksamhet, närvaro, glädje och kärlek. Jag lovar att jag ska skriva här och berätta om något händer och beskriva det.

Vill du göra mig sällskap? Kommentera i så fall gärna dina egna erfarenheter här.

Rädslan att bli besviken.

De sista dagarna har fått mig att fundera på varför vi stoppar oss själva från att leva i glädje. När jag ser barnens glädje och hur de hittar alla möjliga anledningar att skratta och fnissa, hur de önskar stort och ser fram emot njutningen i allt det goda som finns i världen så undrar jag varför vi vuxna vill dämpa dem. Det är så lätt att tycka att barn låter för mycket, skrattar för mycket, finns för mycket på något sätt. Vi benämner dem som överaktiva för vi tycker att de är för mycket. Barn önskar stort och hoppas stort. De tar in livet helt och hållet öppet och ser möjligheter överallt.

Vi vuxna vill dämpa dem. Dämpa önskningarna för att de inte ska bli besvikna. Dämpa hoppet av samma anledning. Dämpa glädjen och skrattet för det blir för mycket och det stör omgivningens andra vuxna när barn finns för mycket. Dämpa njutningslusten för det kan bli för mycket. Dämpa behoven och lära dem att bli nöjda.

Vi är rädda att barnen ska bli besvikna och därför dämpar vi dem. Vi har fått den sortens uppfostran själva och för vidare den på våra barn. Politiker ger uttryck för gamla tankar genom att prata om ordning och reda i skolan som ska upprätthållas med disciplin. Vuxna är rädda för barns och ungdomars kraft och kan ofta bli svarslösa och frustrerade för att de tänker på helt andra sätt. För barn och ungdomar är en kraft. Och de går inte alltid att tämja.

Men jag undrar nu varför vill vi dämpa dem? Visst är det så att i ett samhälle måste alla lära sig att ta hänsyn till varandra och inte finnas på någon annans bekostnad. Empati är en viktig förmåga att utveckla. Men utvecklas den av disciplin som politikerna ropar efter? Utvecklas den genom att dämpa önkningarna, lusten av att njuta och leva och glädjas? Utvecklas den av att vi föräldrar eller lärare dödar visionerna och ambitionerna genom att visa på den realism som vi tror på? Är det bättre att bli besviken tidigare än senare?

Vi berövar dem hopp, förväntan, glädje och ambition för att de inte ska bli besvikna senare i livet eller av andra vuxna. Varför gör vi det? Är det bättre att döda ambitionen och hoppet, glädjen och kraften så tidigt som möjligt? Vad vill vi med det? Vi vill ju samtidigt att barnen ska skapa sig bra liv och få det bra.

Varför har vi inte istället en tro på barnens egen kraft? Att de kanske kan få saker att hända i sina liv, skapa sådant som ingen trodde var möjligt? För genom tiderna har det ju alltid funnits människor som har skapat det till synes omöjliga. Det är ju så världen har utvecklats. Visst säger vi oss tro på våra barns förmåga men i samma andetag vill vi inte att de ska hoppas för mycket på ett projekt som är stort för då kan de bli besvikna om det inte lyckas.

Jag tror att vi måste våga bli besvikna och låta våra barn få bli besvikna. Vi behöver odla hopp, ambitioner, önskningar och våga agera mot dem. Vi behöver tro på oss själva och vår förmåga. Och vi behöver våga. Vi behöver utmana oss själva. Vi behöver lära oss att ta motgångar som tillfälliga svackor som lär oss någonting. Och använda svackorna till att omgruppera, tänka i andra banor, lära oss mer om oss själva. Vi behöver låta våra barn önska, hoppas, prova och ibland lyckas och ibland bli besvikna. Vi behöver hjälpa dem att hantera besvikelsen på ett konstruktivt sätt så att de växer och lär sig mer om sig själva. Besvikelsen behöver inte vara ond. Den kan vara fröet till något annat, något bättre.

Men allt börjar i oss själva. Vågar jag tro på livet och dess storhet? Vågar jag tro på min egen förmåga? Vågar jag ha önskningar, drömmar, visioner och planer? Vågar jag lyssna inom mig vad jag verkligen behöver och önskar i mitt liv och vågar jag agera efter det som mitt inre berättar för mig? Vågar jag ta risken att bli besviken och bara sopa undan alla tvivel och istället odla en övertygelse om att jag kommer att nå mina mål? Vågar jag ta steget och kanske lyckas men samtidigt riskera att bli besviken senare? Eller vill jag hellre leva hela mitt liv i begränsning och rädsla för risken att misslyckas och bli besviken? Vill jag lära mig själv och mina barn att vara nöjd och inte önska något mer?

Att vara tacksam över allt gott som finns i mitt liv och ändå ha visioner för framtiden som jag tror på och jobbar för är den inställning jag vill ha. Den inställningen vill jag gärna ge mina barn också för då tror jag att de kan växa, utvecklas och leva i glädje. Men tacksamhet, visioner och glädje växer inte ur att bli dämpad och begränsad av att någon annan målar upp alla hinder som kan uppstå. Jag ser att jag har lite mer att lära här. Vår kultur lär oss att dämpa och inte tro för mycket. Men vi kan förändra det. Det börjar med oss själva och sprids till våra barn.

På resa.

Idag är jag på resa. Sju timmar på tåget ner till skåne. Det ska bli härligt att byta miljö, att äntligen känna sanden mellan tårna och den svalare havsluften. Hittills har det gått ganska bra att rikta in mina tankar på tacksamhet över stort och smått i mitt liv. Det har lett till att jag nu mer automatiskt lägger märke till fler detaljer och större skönhet i min omgivning än tidigare. Glädjen inom mig ökar också automatiskt när jag uppmärksammar de små glädjeämnena i min vardag. Som en följd av detta känner jag mer kärlek inom mig och det sprider sig ett inre lugn i mig som gör att jag klarar små utmaningar lite bättre.

I skåne brukar det bli mer närvaro i nuet, i vardagen med barnen och i umgänget med mina närmaste. Men det brukar också finnas tid att läsa, skriva och göra sådant som jag tycker om för mig själv. När vi är många tillsammans så är det ibland en utmaning att finna stunder för egen tid och eftertanke. Men tidiga morgnar brukar vara mina egna. Jag älskar att vakna tidigt och ta en promenad längs stranden när ingen ännu har hittat dit, finna sköna stenar att bära med mig och se hur havet skiftar i färg varje dag.

Idag har jag lyxen att få några timmar på tåget då jag inte kan göra mycket annat än att vara just där. Se det som passerar utanför fönstret, möta andra människor som reser, spela spel med barnen, läsa och skriva. Jag ser fram emot målet, att komma fram till skåne och få njuta där. Men jag njuter också av resan och känner förväntan och nyfikenhet inför den.

Det är så jag vill förhålla mig till livet. Att vara på resa. Att ha målet klart och tydligt för det mesta och ibland inte. Ibland får målet mogna fram allteftersom resan fortgår. Att vara närvarande under resan och se allt som händer längs vägen, människor jag möter och upplevelser som finns omkring mig. Se det meningsfulla i resan och hur den på olika sätt för mig närmre mina mål. Att uppleva resan med alla sinnen, med glädje och nyfikenhet, med kärlek och öppenhet. Det är att verkligen känna livet och vara levande.

Att ge till sig själv och uttrycka sina behov.

Varför är det så svårt att uttrycka sina behov och att be om det man önskar i en relation? Vi går ofta runt och hoppas att andra ska se oss och våra behov, läsa våra tankar, vara inkännande och lyhörda. Sedan blir vi upprörda och besvikna när de inte gör det. Då anser vi att de inte är tillräckligt lyhörda och hänsynsfulla, inte har tillräckligt med empati.

Om vi istället skulle uttrycka våra behov och önskemål klart så skulle ju andra få en chans att möta dem och då kunna göra ett val om de kan och vill tillmötesgå dem. Det är inte säkert att de kan eller vill möta upp våra behov och de måste ha rätt att göra val som stämmer med dem. Men om vi inte uttrycker det så ger vi ju inte heller den andre en chans att göra ett val. Vi utesluter möjligheten direkt och går sedan ofta runt med en känsla av att inte vara värdefulla. Vi vill bli sedda i våra behov för att känna oss värdefulla för andra.

Att be om det vi önskar och uttrycka våra behov till någon annan gör oss sårbara. Om den andre väljer att inte möta våra behov kan vi känna oss avvisade och inte älskade, inte viktiga. Men vi behöver kanske lära oss att ta ansvar för våra egna behov och önskemål och själva ge det till oss. Vi kan ge den andre en chans att möta våra behov men vi kan inte styra någon annan att göra brott mot sig själv för att tillfredsställa oss. Och då kanske vi måste gå tillbaka till oss själva igen och se hur vi själva kan göra för att möta våra egna behov. Hur kan jag möta mina egna behov och se mitt eget värde? Hur kan jag välja att ge till mig själv det jag behöver och hur kan jag säga nej till sådant som inte känns rätt inom mig.

Att tänka att andra ska tillfredsställa våra behov går ofta hand i hand med att vi själva känner att vi måste tillfredsställa andras behov. Vi blir offer som inte kan säga nej av rädsla att såra den andre. Vi säger ja för att känna oss värdefulla i den andres ögon fastän det inte känns bra inuti.

För att komma till rätta med det här behöver vi stå i kontakt med oss själva, med vad som är viktigt för oss och vilka våra behov är. Sedan behöver vi själva ta ansvar för att ge till oss själva det vi behöver. Vi behöver sluta se oss som offer och ta ansvar för att känna oss värdefulla i oss själva. Vi kan påverka det med våra tankar och genom att våga öva på att agera på ett annat sätt. Våga gå utanför vår bekvämlighetszon och känna obehaget i att be om det vi vill ha och att våga sätta gränser och säga nej.

Vi behöver komma ihåg att ingen annan kan skapa lycka i mitt liv, det är bara jag själv som kan det. På samma sätt kan inte jag skapa lycka i ditt liv, det är bara du som kan det. Men vi kan välja att vara tillsammans för att vi trivs ihop och känner glädje, kärlek och tillväxt när vi är tillsammans. Vi kan välja att ge till varandra utifrån vårt hjärta utan att känna att vi måste. Då blir vi två värdefulla individer som väljer att vara tillsammans för att det får oss att känna ökad glädje, kärlek, meningsfullhet och tillväxt. Då blir det lätt att ge från hjärtat och lätt att säga nej. För vi vet att den andre tar ansvar för sig själv och känner sitt eget värde. Det ger en respekt för att vi var och en måste få ha rätt att vara de vi är och att få ta hand om oss själva på det sätt som ligger i linje med vårt innersta.

Rädslan för att det skapar egoism handlar mer om en tro på brist inom människor och en tro på brist i livet. För jag tror inte att en person som är fylld av inre glädje och kärlek till sig själv, till andra och till livet väljer att göra våld mot andra eller trampa på andras behov. Jag tror att en människa som känner en inre kärlek och glädje och som känner att han/hon har ett värde blir en generös och varm person som ger av hjärtat. För man ger ur det som hjärtat är fullt av. Och då behöver man inte få av någon annan för att ge.

Egoism tror jag snarare handla om en känsla av brist inom oss själva. Jag måste vakta på mina behov så att ingen annan gör brott mot dem. Det finns inte tillräckligt till alla så jag måste ta min bit och slå ut konkurrensen. Andra vill mig illa och vill uttnyttja mig så jag måste se till mig själv och hålla andra på avstånd. Då blir man så uppfylld av sina egna behov och på hur man ska tillfredsställa dem att man inte ser någon annan. Man känner ingen kärlek till sig själv eller glädje och tacksamhet över det överflöd som finns i ens liv. Man ser bara brist hos andra och hos sig själv. Man söker yttre tillfredsställelse istället för att gå in i sig själv och söka efter vad man innerst inne behöver och ge det till sig själv. Den sortens egoism handla mer om att man tar avstånd ifrån andra för att man tror att andra ska plundra en och ta ännu mer och öka den brist som vi känner att vi har inom oss.

Jag fyller mig själv med glädje och kärlek och kan ge ur hjärtat. Jag kan också sätta gränser för jag ser tydligt vad jag inte mår bra av. Det är dit jag vill komma. För när jag kan ge till mig själv och säja nej naturligt så mår jag bättre inom mig och blir mer generös mot andra. Det innebär också att jag lämnar relationer som är destruktiva och inte känns bra. Relationer som bara tar energi och aldrig ger trots min tydlighet i mina behov och önskemål och trots att jag ger till mig själv. Relationer som inte kan växa och utvecklas och ge ömsesidig glädje och kärlek.

Ja, den här bloggen handlar ju om mina tankar kring saker. Det betyder inte att det är färdiga modeller som jag lever efter. Jag försöker få klarhet i olika saker i livet genom att läsa, samtala, tänka, känna, skriva och leva. Bloggen är ett utrymme där jag reflekterar över de tankar och idéer jag har eller har mött. Men det jag vill lära mig är att ge till mig själv, bli bättre på att sätta gränser och säga nej och att vara mer tydlig till andra om vem jag är och vad jag behöver.

Att jobba för mina mål

Att söka kunskap är bra. Att lära sig saker som man inte kunde tidigare och finna verktyg för att leva den sortens liv som man vill leva. Men det är också viktigt att lära sig lyssna inåt inom en själv vad som känns rätt. Att lyssna på sin magkänsla eller sin intuition så att man inte bränner ut sig i jakten på det där livet man vill ha eller det där jobbet som känns så roligt och viktigt. Att känna efter innebär att känna vad som ger energi och glädje och agera efter det så mycket det är möjligt.

Jag har läst mycket och har mycket kunskap kring personlig utveckling, träning och kost, ekonomi och många andra spännande saker. Men det finns ofta motstridiga råd att få om man söker utanför sig själv. Så ibland måste man gå in i sig själv och lyssna efter vad som känns rätt för mig.

Så ett led i att fokusera på det som är viktigt för mig i mitt liv är nu att ägna en stund varje morgon åt att inom olika livsområden fråga mig själv Vilken handling kan jag utföra idag som för mig närmre mitt mål. Så om jag vill få en bättre kondition och komma i bättre form så kämpar jag inte med dieter, träningsprogram osv. Jag letar inte längre för jag har redan letat och läst oändligt mycket. Jag har alla möjliga sorters kunskap inom mig. Nu är det dags att agera. Och jag vill agera utifrån vad som känns rätt för mig. Kunskapen finns inom mig nu. Så jag behöver bara välja en handling varje dag som jag fokuserar på för att nå mitt mål.

Genom att koncentrera mig på en handling inom varje livsområde så splittrar jag mig inte och känner inte stress. Jag har mitt fokus och mitt agerande under dagen klart för mig på morgonen. Jag gör det jag har bestämt och lever närvarande i nuet. Imorgon känner jag efter igen, jag behöver inte planera flera veckor i förväg och känna mig trött redan innan jag har börjat. Mina mål är klara. Det jag känner efter i är de dagliga stegen mot mina mål. De ska vara i linje med den jag är och i linje med det som ger mig glädje och känns meningsfullt djupt inom mig.

Så varje morgon slappnar jag av och fokuserar på ett livsområde och mål i taget:
Vilken handling kan jag utföra idag som för mig närmare mitt mål? Sedan vet jag hur jag gör den dagen och bit för bit kommer jag närmre mina mål.

Daglig workshop

En workshop kan ge tankar, idéer, inspiration och nya redskap som sedan förhoppningsvis leder vidare till något positivt i livet. Jag har bestämt mig för att verkligen gå in för att testa vad som händer i mitt liv om jag helt och hållet går in för att fokusera på några saker som är viktiga för mig. En personlig workshop varje dag.

Jag ska under juli och augusti fokusera på några saker och fortlöpande skriva om hur jag gör varje dag, hur det känns och vad som händer. Jag vill se om jag känner en ökad livskvalitet och ett ökat inre lugn. Jag vill se om saker börjar falla på plats i mitt liv, i olika livsområden när jag har ett annat känsloläge och ett annat förhållningssätt.

Glädje och tacksamhet. Jag vet att jag själv kan styra min känsla av glädje med hjälp av de tankar och ord jag väljer att ha och använda. Så jag ska verkligen gå in för att fokusera på den sortens tankar och ord och den känslan. Jag vet att tacksamhet över smått och stort i mitt liv ökar känslan av glädje därför ska jag ägna en stund varje dag åt att för mig själv uttrycka tacksamhet för var och en av de saker, människor, upplevelser jag har och får in i mitt liv.

Kärlek. Jag vet att jag kan fylla mig själv med en känsla av kärlek som svämmar över mer och mer till mig själv och till andra och till livet. Det gör jag genom de tankar jag tänker och den tacksamhet jag känner i varje ögonblick. I den närvaro jag har i livet.

Närvaro. Genom att använda alla mina sinnen i det jag gör på ett medvetet sätt ökar jag min närvaro i varje ögonblick. Jag vill komma ihåg att verkligen känna doften av havet, vinden mot kinden, höra barnens skratt och se de vackra byggnaderna medan jag känner de rika smakerna i glassen jag äter.

Meningsfullhet och sinnesro. Genom att känna tacksamhet, glädje, kärlek och genom att vara närvarande så får livet automatiskt en ökad känsla av meningsfullhet och sinnesro. För tankarna och orden jag då uttrycker skapar mer och mer en positiv känsla, en inre känsla av förnöjsamhet och rikedom i livet.

De här kvaliteter vill jag fokusera på helt och hållet under de här två månaderna: glädje, tacksamhet, kärlek och närvaro. Jag tror att meningsfullheten och sinnesron ökar och kommer på köpet. Jag ska skriva här om hur det går och hur det påverkar mig och mitt liv. Det blir en dokumentation och ett experiment för min egen skull.

Kanske kan det också ge inspiration och egna idéer hos er som läser det här för att prova ett annat förhållningssätt i era liv. Jag själv blir väldigt inspirerad av andra som utmanar sig själva och försöker skapa sig den livskvalitet de vill ha. Skriv gärna kommentarer och berätta om det ni skapar i era liv.

Närvaro i livet.

Att vara närvarande i nuet är något som jag vill bli bättre på. Jag har så lätt att fångas i tankar kring allt som behöver fixas eller tankar kring problem som ska lösas. Men närvaron i nuet, i det som händer här och nu är ju det som ger mest livskvalitet. Visst är det en tillfredsställelse i att lösa problem och få saker gjorda, men vad jag menar är nog inte antingen eller utan mer både och. Att vara närvarande i det jag gör.

Om jag ska lösa ett problem så är jag närvarande och fokuserad på det tills jag släpper det. När jag städar är jag närvarande i det och fokuserar på glädjen i att få rent och fint hemma och höja energin i mitt hem. När jag pratar med mina barn eller någon annan är jag närvarande i samtalet och lyssnar aktivt. När jag äter är jag närvarande i det och känner smak och doft och njuter av min måltid. Jag vill vara mer närvarande i varje ögonblick för det skapar mer glädje och tillfredsställelse i mitt liv.


Då blir det som meditation i rörelse. Fokus på det jag gör och på glädjen, kärleken och tacksamheten som fyller mig när jag känner det värdefulla i mitt liv och i det som finns omkring mig, i de människor jag möter. Men jag har en del att jobba med. Tankarna går gärna i förväg och tänker på nästa sak som ska göras eller är någon annanstans och inte i det jag gör här och nu.

Vad är det som skapar glädje?

Vi har nog individuella glädjeämnen i våra liv men jag har funderat mycket över vad som ger mig glädje i mitt liv. Då menar jag inte de stora händelserna utan i det lilla, i vardagen. För jag tror att det är bra att ibland bli mer uppmärksam på de små sakerna i vardagen som ger glädje. Det är lätt att rusa genom sina dagar med fokus på alla saker som ska ordnas och fixas. På alla problem som måste lösas. Allt vi måste hinna med.

Ofta har vi så full gas i vardagen att när semestern kommer kan vi inte varva ner. Då fortsätter hetsen i alla aktiviteter som ska hinnas med när vi är lediga. Ibland händer det att när man väl får en lugn stund så kommer alla känslor ifatt. Frustration, irritation och många gånger sorg över att livet är som det är. Men jag tror att vi behöver stanna upp och låta livet komma ifatt oss och verkligen ta oss tid att känna efter vad vi vill, vart vi är på väg och hur vi vill må. Det inre livet, inte jakten på pengar, prylar och aktiviteter som fyller oss och dövar vår ångest eller ger tillfällig glädje. Utan stanna upp och ta reda på vad som verkligen ger oss en glädje som finns kvar. En känsla av meningsfullhet och kärlek som låter oss må bra i grunden hela tiden.

Jag har funderat på vad det är som gör mig glad och har kommit fram till flera saker. Men grunden i alltihop handlar om att stanna upp och vara mer närvarande i livet och lägga märke till glädjeämnena och det som jag är tacksam över i mitt liv. Att verkligen vara närvarande i mötena med andra, se dem och känna glädjen i att vara där med dem just nu. Att vara ute i naturen eller i stan och lägga märke till det som finns omkring mig, se det med nya ögon, inte stressa förbi. Se hur vackra byggnaderna blir i skymningsljuset, hur vackra löven är när man tittar upp på dem och solen skiner igenom dem, hur skönt gräset känns under fötterna, regnet mot kinderna och vinden som svalkar. Att känna uppskattning för att jag kan njuta av en promenad och känna styrkan i mina rörelser.

Jag har märkt att när jag stannar upp och verkligen lägger märke till skönheten och glädjeämnena omkring mig i vardagen så fylls jag av glädje. När jag verkligen är närvarande i mötena med andra människor så känner jag hur kärleken till dem växer. När jag uppskattar de små tingen omkring mig och i mitt liv och verkligen känner tacksamhet över dem så växer glädjen, tillfredställelsen, kärleken och meningsfullheten inom mig.

I detta egentligen ganska enkla, att stanna upp och lägga märke till allt underbart som redan finns i mitt liv, så känner jag att jag har funnit nyckeln till att själv styra hur jag mår. Jag styr medvetet mina tankar mot allt som jag uppskattar och är tacksam över, mot allt som ger mig glädje i vardagen, och genom det känner jag mer glädje, kärlek och meningsfullhet i mitt liv.

Jag försöker göra på samma sätt i mina relationer. Jag försöker fokusera på det som är bra och på det jag uppskattar. I relationer som känns som en utmaning försöker jag se det positiva och fokusera på det. Ofta gör det att utmanande relationer förändras till det bättre. Jag har förstått att mycket handlar om vars och ens egen inställning och tolkning av verkligheten. Det jag ser är det som växer.

Det betyder inte att jag inte vill se problemen och åtgärda dem. Jag ser dem och känner dem men jag väljer att förhålla mig på ett annat sätt till dem. Genom ett annat förhållningssätt är det ofta lättare att lösa problemen och ibland räcker faktiskt det ändrade förhållningssättet till för att en förändring ska ske.

Jag fångas av stressen och farten i det dagliga livet och hamnar lätt i gamla hjulspår och tappar kontakten med vad som är viktigt. Men mer och mer kommer jag ihåg att jag själv kan stanna upp och ta ansvar för hur jag mår och mer och mer märker jag att glädje är något som jag själv kan skapa.

Det gäller att ta tillvara de små stunderna när jag kan stanna upp och påminna mig om att se med andra ögon, känna efter inom mig vad jag vill och mår bra av, fokusera på det som är underbart i mitt liv här och nu och koncentrera mig på de positiva kvaliteterna hos andra.

En dag i taget, en stund i taget förändrar jag mitt eget förhållningssätt. Det blir aldrig färdigt, det är ett dagligt val men det går lättare och lättare. Och när jag börjar förhålla mig annorlunda ser jag plötsligt fler färger och fler nyanser i livet. Och livet blir ett äventyr att upptäcka varje dag.

Att ta ansvar för hur vi mår.

Jag pratade med en nära vän idag om utmaningar i livet och om hur svårt det kan vara att ta ansvar för sin egen del i hur man mår. Även om jag verkligen är inne på att jag själv påverkar hur jag mår genom de tankar jag har och de ord jag uttrycker så är det så lätt att komma bort ifrån det.

Om jag är i en miljö där gemenskapen är uppbyggd kring att man klagar, där irritation och frustration skapar ett gemensamt samtalsämne, så är det mycket svårt att hålla sig utanför. Det är lätt att känna att man är utanför om man inte deltar i klagandet.

Det är svårt att inte dras med eftersom hela vårt samhälle bygger på att förminska oss själva och andra. Det verkar nästan ligga i generna att klaga över sitt utseende, över hur mycket man har att göra och över hur arbetssamt man har det med sina barn. Att reta sig på grannens vräkiga livsstil, att kommentera tv-personligheter på ett nedsättande sätt och att i samma andetag anse att jantelagen styr oss för mycket.

Det är lika vanligt att klaga över sin partner. Vi fokuserar på alla brister vi ser hos varandra, kommenterar dem och försöker förändra varandra men vill själva bli älskade precis så som vi är.

Ibland kan det kännas som om man har bränt djupa spår i hjärnan som går i vissa fåror som är svåra att ändra på. Det är så lätt att hamna i de där spåren. Att klaga, att gräma sig, att försöka förändra andra för då skulle allt bli bättre och jag skulle må bra.

Men får man då inte ha några egna önskemål? Får man inte försöka förändra sådant som man känner är skadligt och fel? Jo, man kan framföra sin åsikt och sina önskemål utifrån sina eller en grupps behov. Man kan jobba för att påverka andra genom det arbete man själv gör och genom att vara en förebild. Man kan jobba på en mängd konstruktiva sätt. Och givetvis måste vi först ha uppmärksammat och reagerat på någonting för att känna att vi vill ha en förändring. Vi har kanske diskuterat det med andra för att klargöra våra tankar för oss själva. Men om vi bara fokuserar på brister och problem genom att klaga på dem, oroa oss, känna sorg, ilska och frustration så påverkar vi egentligen bara oss själva. Vi påverkar oss själva att känna oss som offer och som hjälplösa. Vi mår dåligt och har då också sämre möjlighet att vara kraftfulla.

Om vi istället väljer att sluta klaga. Om vi väljer att framföra våra åsikter, behov och önskemål och sedan släpper det. Då är det den andres beslut att välja om den vill gå oss till mötes i våra åsikter, behov eller önskemål. Vad vi själva kan göra är att oavsett vad som händer ändå välja att må bra själva och på så sätt vara i kraft att agera på sätt som får oss och andra att må bra och ha det bra. Att låta negativa tankar dränera oss och andra på energi skapar ingen positiv utveckling. Men om vi själva, var och en av oss, jobbar för att ta eget ansvar för det vi tänker och uttrycker och väljer att göra det på ett positivt sätt så kommer både vi och andra att må bättre. Och en del kan vi förändra medan annat kanske inte går att förändra.

Vi kan när det gäller vår partner välja att se alla de saker som är positiva och bra och lägga fokus på dem istället. Eller så kan vi välja att lämna relationen om det känns som om det är alltför mycket som inte känns bra fastän vi valt att fokusera på det positiva. En destruktiv relation ska man aldrig stanna kvar i. Frågan är hur vi vill må? Och kärnpunkten är att vi har ett eget ansvar för det. Ingen annan kan göra oss lyckliga och fyllda av kärlek. Det är våra egna tankar som skapar det. Våra tankar, ord och de handlingar som följer på dem.

Jag vill må bra, känna glädje, kärlek och kraft i mig själv att kunna agera på ett positivt sätt i mitt liv, i mina relationer och i samhället. Så jag försöker varje dag välja mina tankar och ord. Jag försöker varje dag hålla mig utanför klagokulturer. Jag lyssnar gärna på vänner och andra som har det tufft i sina liv på olika sätt och ger stöd på de sätt jag kan. Jag hoppas att jag genom min inställning ska kunna inspirera andra att börja må lite bättre.

Jag hamnar själv i de där inbrända gamla spåren som verkar finnas i min hjärna och jag dras med i klagokulturen precis som de flesta andra, men varje dag jobbar jag med mig själv för att förändra det. För jag vet att det bara är jag som kan påverka hur jag väljer att känna mig och må genom de tankar jag har och de ord jag uttrycker. Vad väljer du?

Välkommen till Tankeenergi!

Här kommer jag att skriva om sådant som intresserar mig, upplevelser från min vardag och annat som känns angeläget för mig att skriva om. Jag kommer framför allt att skriva om sådant som har med tankens kraft och energi att göra.

I mitt eget liv har jag sett vad tankens energi kan skapa. Jag vet att den kan skapa stress, ilska, frustration, sorg, separation och avståndstagande. Och jag vet att den också kan skapa glädje, harmoni, kärlek, meningsfullhet, känsla av samhörighet och närhet, empati och värme.

I mitt eget liv vill jag så mycket som möjligt lära mig att använda tankens energi för att känna mer och mer glädje, kärlek, meningsfullhet, gemenskap, harmoni, hälsa och energi. Och jag har lärt mig att jag kan påverka dessa saker själv genom mina tankar.

Andra människor vill vi ofta förändra för att vi då ska känna oss mer harmoniska, lyckliga och älskade. Vi kan framföra våra behov och vi kan be om det vi behöver, vi kan samtala med de som finns omkring oss. Men vi kan inte förändra någon annan om de inte själva vill.

Jag kommer att skriva kring dessa saker och annat som berikar mitt liv. Jag vill skriva om sådant som i vardagen ger glädje, kärlek, meningsfullhet, njutning och harmoni.

Jag kommer att skriva om djupare frågor såväl som ytligare nöjen. Framför allt kommer jag att skriva om sådant som jag själv funderar på, upplever, gör, läser eller pratar med andra om.

Jag hoppas att du som kommer hit ska få lite tankeenergi. Något som sätter igång någonting inom dig, berikar, inspirerar eller berör dig.