De sista dagarna har fått mig att fundera på varför vi stoppar oss själva från att leva i glädje. När jag ser barnens glädje och hur de hittar alla möjliga anledningar att skratta och fnissa, hur de önskar stort och ser fram emot njutningen i allt det goda som finns i världen så undrar jag varför vi vuxna vill dämpa dem. Det är så lätt att tycka att barn låter för mycket, skrattar för mycket, finns för mycket på något sätt. Vi benämner dem som överaktiva för vi tycker att de är för mycket. Barn önskar stort och hoppas stort. De tar in livet helt och hållet öppet och ser möjligheter överallt.
Vi vuxna vill dämpa dem. Dämpa önskningarna för att de inte ska bli besvikna. Dämpa hoppet av samma anledning. Dämpa glädjen och skrattet för det blir för mycket och det stör omgivningens andra vuxna när barn finns för mycket. Dämpa njutningslusten för det kan bli för mycket. Dämpa behoven och lära dem att bli nöjda.
Vi är rädda att barnen ska bli besvikna och därför dämpar vi dem. Vi har fått den sortens uppfostran själva och för vidare den på våra barn. Politiker ger uttryck för gamla tankar genom att prata om ordning och reda i skolan som ska upprätthållas med disciplin. Vuxna är rädda för barns och ungdomars kraft och kan ofta bli svarslösa och frustrerade för att de tänker på helt andra sätt. För barn och ungdomar är en kraft. Och de går inte alltid att tämja.
Men jag undrar nu varför vill vi dämpa dem? Visst är det så att i ett samhälle måste alla lära sig att ta hänsyn till varandra och inte finnas på någon annans bekostnad. Empati är en viktig förmåga att utveckla. Men utvecklas den av disciplin som politikerna ropar efter? Utvecklas den genom att dämpa önkningarna, lusten av att njuta och leva och glädjas? Utvecklas den av att vi föräldrar eller lärare dödar visionerna och ambitionerna genom att visa på den realism som vi tror på? Är det bättre att bli besviken tidigare än senare?
Vi berövar dem hopp, förväntan, glädje och ambition för att de inte ska bli besvikna senare i livet eller av andra vuxna. Varför gör vi det? Är det bättre att döda ambitionen och hoppet, glädjen och kraften så tidigt som möjligt? Vad vill vi med det? Vi vill ju samtidigt att barnen ska skapa sig bra liv och få det bra.
Varför har vi inte istället en tro på barnens egen kraft? Att de kanske kan få saker att hända i sina liv, skapa sådant som ingen trodde var möjligt? För genom tiderna har det ju alltid funnits människor som har skapat det till synes omöjliga. Det är ju så världen har utvecklats. Visst säger vi oss tro på våra barns förmåga men i samma andetag vill vi inte att de ska hoppas för mycket på ett projekt som är stort för då kan de bli besvikna om det inte lyckas.
Jag tror att vi måste våga bli besvikna och låta våra barn få bli besvikna. Vi behöver odla hopp, ambitioner, önskningar och våga agera mot dem. Vi behöver tro på oss själva och vår förmåga. Och vi behöver våga. Vi behöver utmana oss själva. Vi behöver lära oss att ta motgångar som tillfälliga svackor som lär oss någonting. Och använda svackorna till att omgruppera, tänka i andra banor, lära oss mer om oss själva. Vi behöver låta våra barn önska, hoppas, prova och ibland lyckas och ibland bli besvikna. Vi behöver hjälpa dem att hantera besvikelsen på ett konstruktivt sätt så att de växer och lär sig mer om sig själva. Besvikelsen behöver inte vara ond. Den kan vara fröet till något annat, något bättre.
Men allt börjar i oss själva. Vågar jag tro på livet och dess storhet? Vågar jag tro på min egen förmåga? Vågar jag ha önskningar, drömmar, visioner och planer? Vågar jag lyssna inom mig vad jag verkligen behöver och önskar i mitt liv och vågar jag agera efter det som mitt inre berättar för mig? Vågar jag ta risken att bli besviken och bara sopa undan alla tvivel och istället odla en övertygelse om att jag kommer att nå mina mål? Vågar jag ta steget och kanske lyckas men samtidigt riskera att bli besviken senare? Eller vill jag hellre leva hela mitt liv i begränsning och rädsla för risken att misslyckas och bli besviken? Vill jag lära mig själv och mina barn att vara nöjd och inte önska något mer?
Att vara tacksam över allt gott som finns i mitt liv och ändå ha visioner för framtiden som jag tror på och jobbar för är den inställning jag vill ha. Den inställningen vill jag gärna ge mina barn också för då tror jag att de kan växa, utvecklas och leva i glädje. Men tacksamhet, visioner och glädje växer inte ur att bli dämpad och begränsad av att någon annan målar upp alla hinder som kan uppstå. Jag ser att jag har lite mer att lära här. Vår kultur lär oss att dämpa och inte tro för mycket. Men vi kan förändra det. Det börjar med oss själva och sprids till våra barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar