Varför är det så svårt att uttrycka sina behov och att be om det man önskar i en relation? Vi går ofta runt och hoppas att andra ska se oss och våra behov, läsa våra tankar, vara inkännande och lyhörda. Sedan blir vi upprörda och besvikna när de inte gör det. Då anser vi att de inte är tillräckligt lyhörda och hänsynsfulla, inte har tillräckligt med empati.
Om vi istället skulle uttrycka våra behov och önskemål klart så skulle ju andra få en chans att möta dem och då kunna göra ett val om de kan och vill tillmötesgå dem. Det är inte säkert att de kan eller vill möta upp våra behov och de måste ha rätt att göra val som stämmer med dem. Men om vi inte uttrycker det så ger vi ju inte heller den andre en chans att göra ett val. Vi utesluter möjligheten direkt och går sedan ofta runt med en känsla av att inte vara värdefulla. Vi vill bli sedda i våra behov för att känna oss värdefulla för andra.
Att be om det vi önskar och uttrycka våra behov till någon annan gör oss sårbara. Om den andre väljer att inte möta våra behov kan vi känna oss avvisade och inte älskade, inte viktiga. Men vi behöver kanske lära oss att ta ansvar för våra egna behov och önskemål och själva ge det till oss. Vi kan ge den andre en chans att möta våra behov men vi kan inte styra någon annan att göra brott mot sig själv för att tillfredsställa oss. Och då kanske vi måste gå tillbaka till oss själva igen och se hur vi själva kan göra för att möta våra egna behov. Hur kan jag möta mina egna behov och se mitt eget värde? Hur kan jag välja att ge till mig själv det jag behöver och hur kan jag säga nej till sådant som inte känns rätt inom mig.
Att tänka att andra ska tillfredsställa våra behov går ofta hand i hand med att vi själva känner att vi måste tillfredsställa andras behov. Vi blir offer som inte kan säga nej av rädsla att såra den andre. Vi säger ja för att känna oss värdefulla i den andres ögon fastän det inte känns bra inuti.
För att komma till rätta med det här behöver vi stå i kontakt med oss själva, med vad som är viktigt för oss och vilka våra behov är. Sedan behöver vi själva ta ansvar för att ge till oss själva det vi behöver. Vi behöver sluta se oss som offer och ta ansvar för att känna oss värdefulla i oss själva. Vi kan påverka det med våra tankar och genom att våga öva på att agera på ett annat sätt. Våga gå utanför vår bekvämlighetszon och känna obehaget i att be om det vi vill ha och att våga sätta gränser och säga nej.
Vi behöver komma ihåg att ingen annan kan skapa lycka i mitt liv, det är bara jag själv som kan det. På samma sätt kan inte jag skapa lycka i ditt liv, det är bara du som kan det. Men vi kan välja att vara tillsammans för att vi trivs ihop och känner glädje, kärlek och tillväxt när vi är tillsammans. Vi kan välja att ge till varandra utifrån vårt hjärta utan att känna att vi måste. Då blir vi två värdefulla individer som väljer att vara tillsammans för att det får oss att känna ökad glädje, kärlek, meningsfullhet och tillväxt. Då blir det lätt att ge från hjärtat och lätt att säga nej. För vi vet att den andre tar ansvar för sig själv och känner sitt eget värde. Det ger en respekt för att vi var och en måste få ha rätt att vara de vi är och att få ta hand om oss själva på det sätt som ligger i linje med vårt innersta.
Rädslan för att det skapar egoism handlar mer om en tro på brist inom människor och en tro på brist i livet. För jag tror inte att en person som är fylld av inre glädje och kärlek till sig själv, till andra och till livet väljer att göra våld mot andra eller trampa på andras behov. Jag tror att en människa som känner en inre kärlek och glädje och som känner att han/hon har ett värde blir en generös och varm person som ger av hjärtat. För man ger ur det som hjärtat är fullt av. Och då behöver man inte få av någon annan för att ge.
Egoism tror jag snarare handla om en känsla av brist inom oss själva. Jag måste vakta på mina behov så att ingen annan gör brott mot dem. Det finns inte tillräckligt till alla så jag måste ta min bit och slå ut konkurrensen. Andra vill mig illa och vill uttnyttja mig så jag måste se till mig själv och hålla andra på avstånd. Då blir man så uppfylld av sina egna behov och på hur man ska tillfredsställa dem att man inte ser någon annan. Man känner ingen kärlek till sig själv eller glädje och tacksamhet över det överflöd som finns i ens liv. Man ser bara brist hos andra och hos sig själv. Man söker yttre tillfredsställelse istället för att gå in i sig själv och söka efter vad man innerst inne behöver och ge det till sig själv. Den sortens egoism handla mer om att man tar avstånd ifrån andra för att man tror att andra ska plundra en och ta ännu mer och öka den brist som vi känner att vi har inom oss.
Jag fyller mig själv med glädje och kärlek och kan ge ur hjärtat. Jag kan också sätta gränser för jag ser tydligt vad jag inte mår bra av. Det är dit jag vill komma. För när jag kan ge till mig själv och säja nej naturligt så mår jag bättre inom mig och blir mer generös mot andra. Det innebär också att jag lämnar relationer som är destruktiva och inte känns bra. Relationer som bara tar energi och aldrig ger trots min tydlighet i mina behov och önskemål och trots att jag ger till mig själv. Relationer som inte kan växa och utvecklas och ge ömsesidig glädje och kärlek.
Ja, den här bloggen handlar ju om mina tankar kring saker. Det betyder inte att det är färdiga modeller som jag lever efter. Jag försöker få klarhet i olika saker i livet genom att läsa, samtala, tänka, känna, skriva och leva. Bloggen är ett utrymme där jag reflekterar över de tankar och idéer jag har eller har mött. Men det jag vill lära mig är att ge till mig själv, bli bättre på att sätta gränser och säga nej och att vara mer tydlig till andra om vem jag är och vad jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar