Jag pratade med en nära vän idag om utmaningar i livet och om hur svårt det kan vara att ta ansvar för sin egen del i hur man mår. Även om jag verkligen är inne på att jag själv påverkar hur jag mår genom de tankar jag har och de ord jag uttrycker så är det så lätt att komma bort ifrån det.
Om jag är i en miljö där gemenskapen är uppbyggd kring att man klagar, där irritation och frustration skapar ett gemensamt samtalsämne, så är det mycket svårt att hålla sig utanför. Det är lätt att känna att man är utanför om man inte deltar i klagandet.
Det är svårt att inte dras med eftersom hela vårt samhälle bygger på att förminska oss själva och andra. Det verkar nästan ligga i generna att klaga över sitt utseende, över hur mycket man har att göra och över hur arbetssamt man har det med sina barn. Att reta sig på grannens vräkiga livsstil, att kommentera tv-personligheter på ett nedsättande sätt och att i samma andetag anse att jantelagen styr oss för mycket.
Det är lika vanligt att klaga över sin partner. Vi fokuserar på alla brister vi ser hos varandra, kommenterar dem och försöker förändra varandra men vill själva bli älskade precis så som vi är.
Ibland kan det kännas som om man har bränt djupa spår i hjärnan som går i vissa fåror som är svåra att ändra på. Det är så lätt att hamna i de där spåren. Att klaga, att gräma sig, att försöka förändra andra för då skulle allt bli bättre och jag skulle må bra.
Men får man då inte ha några egna önskemål? Får man inte försöka förändra sådant som man känner är skadligt och fel? Jo, man kan framföra sin åsikt och sina önskemål utifrån sina eller en grupps behov. Man kan jobba för att påverka andra genom det arbete man själv gör och genom att vara en förebild. Man kan jobba på en mängd konstruktiva sätt. Och givetvis måste vi först ha uppmärksammat och reagerat på någonting för att känna att vi vill ha en förändring. Vi har kanske diskuterat det med andra för att klargöra våra tankar för oss själva. Men om vi bara fokuserar på brister och problem genom att klaga på dem, oroa oss, känna sorg, ilska och frustration så påverkar vi egentligen bara oss själva. Vi påverkar oss själva att känna oss som offer och som hjälplösa. Vi mår dåligt och har då också sämre möjlighet att vara kraftfulla.
Om vi istället väljer att sluta klaga. Om vi väljer att framföra våra åsikter, behov och önskemål och sedan släpper det. Då är det den andres beslut att välja om den vill gå oss till mötes i våra åsikter, behov eller önskemål. Vad vi själva kan göra är att oavsett vad som händer ändå välja att må bra själva och på så sätt vara i kraft att agera på sätt som får oss och andra att må bra och ha det bra. Att låta negativa tankar dränera oss och andra på energi skapar ingen positiv utveckling. Men om vi själva, var och en av oss, jobbar för att ta eget ansvar för det vi tänker och uttrycker och väljer att göra det på ett positivt sätt så kommer både vi och andra att må bättre. Och en del kan vi förändra medan annat kanske inte går att förändra.
Vi kan när det gäller vår partner välja att se alla de saker som är positiva och bra och lägga fokus på dem istället. Eller så kan vi välja att lämna relationen om det känns som om det är alltför mycket som inte känns bra fastän vi valt att fokusera på det positiva. En destruktiv relation ska man aldrig stanna kvar i. Frågan är hur vi vill må? Och kärnpunkten är att vi har ett eget ansvar för det. Ingen annan kan göra oss lyckliga och fyllda av kärlek. Det är våra egna tankar som skapar det. Våra tankar, ord och de handlingar som följer på dem.
Jag vill må bra, känna glädje, kärlek och kraft i mig själv att kunna agera på ett positivt sätt i mitt liv, i mina relationer och i samhället. Så jag försöker varje dag välja mina tankar och ord. Jag försöker varje dag hålla mig utanför klagokulturer. Jag lyssnar gärna på vänner och andra som har det tufft i sina liv på olika sätt och ger stöd på de sätt jag kan. Jag hoppas att jag genom min inställning ska kunna inspirera andra att börja må lite bättre.
Jag hamnar själv i de där inbrända gamla spåren som verkar finnas i min hjärna och jag dras med i klagokulturen precis som de flesta andra, men varje dag jobbar jag med mig själv för att förändra det. För jag vet att det bara är jag som kan påverka hur jag väljer att känna mig och må genom de tankar jag har och de ord jag uttrycker. Vad väljer du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar